Dagens klasskamp och framtiden

Människan har alltid varit duktig på att bygga murar. Vi har byggt murar mellan svarta och vita, homosexuella och heterosexuella, rika och fattiga, troende och icke-troende, kristna och muslimer. Detta är osynliga murar som inte går att ta på, men som finns ändå. Dessa murar har fått fruktansvärda resultat som slaveri, folkmord och en hel rad olika krig.

 

Det är misstänksamhet mot det okända som skapar murarna, det vi inte känner oss bekväma med. Det bildas oro, rädsla och i värsta fall hat och det leder till en osäkerhet hos de skilda grupperna. Osäkerheten leder sedan till aktion för att få bukt med rädslan. Aktionen går ut på att få makt över motparten, att kontrollera den. Då har det plötsligt bildats ett förtryck. Den ena sidan förtrycker den andre och försöker med alla medel att försvaga den. Den starka sidan tar av den svaga sidan, roffar åt sig av deras tillgångar, för att bli ännu starkare.

 

Det finns även murar som är byggda av sten eller betong för att skilja människor åt. När Berlinmuren revs trodde nog de flesta att världen hade sett sin sista stenmur mellan två folk.

 

Men i Israel/Palestina byggs idag, i tvåtusentalet, en mur som är ett hånskratt rakt i ansiktet mot det svårt prövade palestinska folket. Den är en symbol för allt det förtryck som palestinierna har fått utstå i de över 50 åren som ockupationen har varat. Det är en mur som byggs på palestinsk mark, som skiljer familjer från varandra och som ger Israel fördel i form av stulna naturtillgångar. Världen står och tittar på medan detta händer och det är en skam.

 

Den svenska muren

I dagens samhälle kallas en av de hårdaste och mest svårforcerade murarna för kapitalism. På ena sidan står de rika och på andra sidan står de fattiga. I mitten står de som bygger muren; regeringen, i Sveriges fall socialdemokratin, och storföretagen.


Socialdemokraterna är enligt deras partiprogram ett socialistiskt parti vilket betyder att de strävar efter ett jämlikt samhälle utan klasskillnader. Men Sverige är idag ett land där pengar betyder makt och där klasskillnaderna är väldiga, trots att socialdemokraterna har haft makten under stora delar av det senaste seklet. Istället för att hindra byggandet av den kapitalistiska muren har socialdemokraterna skyddat dess grund och sedan stått och tittat på medan kapitalet har utökat sin makt och byggt en hög mur.


Det är de som har makten i Sverige och det är de som måste hindra de kapitalistiska krafterna från att fortsätta att bygga muren. Det är de som måste få stopp på den rika minoritetens förtryck mot den fattiga majoriteten. Även om muren är hög så är den inte omöjlig att riva.

 

Idag finns det ingen enad klasskamp från vänstern. Klasskampen kommer istället från den borgliga sidan, det är ett klassförtryck. Trots att murarna i samhället är starka har människorna kraft nog att riva dem, om vi gör det tillsammans. Det har vi sett flera exempel på genom historien, vissa försök har blivit mer lyckosamma än andra.

 

Rörelser i framtiden

Det är ofta inom kulturella rörelser som klasskampen framträder. Idag finns det mängder av grupper och skivbolag som utgör ett alternativ till den kommersiella världen, men det finns inget som håller samman de olika grupperna. Istället för att samarbeta arbetar var och en på sitt håll. Det finns tillräckligt med underlag för att bilda en ny rörelse, men förmågan att gå samman saknas även om viljan att förändra saker i högsta grad är närvarande. Det finns många som vägrar att böja sig för vår allt mer kommersiella och kapitalistiska värld och all ytlighet som omringar oss.


Jag vet inte om det kommer att uppstå en ny kulturell rörelse i framtiden som är lika bred som proggrörelsen var och jag vet inte om det finns någon möjlighet. Men jag hoppas det. Givetvis kanske den inte utformar sig på samma sätt och med samma sorts musik. Varje tid har sin musik. Men en gemensam musikrörelse som kan förändra saker i vårt allt kyligare samhällsklimat tror jag skulle betyda mycket.

 

Musiken speglar samhället vi lever i och jag tycker att det behövs ett starkare och engagerat ställningstagande mot orättvisorna i samhället. Vi måste öppna ögonen och gå samman för att på bred front stå upp mot förtrycket. Under- och arbetarklassen kan bara få till en förändring mot överklassen om de går samman. De lägre klasserna är i majoritet, och att minoriteten ska styra över majoritetens liv som de gör idag är orimligt.

 

Musiken får gärna vara en del av kampen, men måste få behålla sin frihet. Politrukerna får inte försöka kontrollera de musikaliska uttrycken, som de försökte göra med proggen, utan musiken måste få leva sitt eget liv, det får inte finnas några begränsningar. Det är ofta en ny musikstil som sätter igång en ny rörelse. Proggen, punken och hipphoppen var nya musiksorter som etablerade sig och med dem kom artister med ett samhällskritiskt ställningstagande.

 

Vad framtidens musikgenre kommer att bli är jag inte rätt man att sia om. Jag tror inte att folk är redo att sätta igång en ny vänsterrörelse idag som under sjuttiotalet, och vad framtiden har att utvisa vet jag inte. Vi kan bara hoppas att någonting händer som gör att det formeras ett motstånd mot de kapitalistiska krafterna, annars ser jag inte hur världen ska kunna överleva i framtiden.

 

Jag avslutar med att citera Doktor Kosmos i deras låt Vill ni ha det som i Sovjet, eller vadå? från skivan Ett enkelt svar där tar upp många av de viktigaste frågorna i dagens samhälle:

 

Det finns många som inte gillar tvång:

Arbetsgivaren vill inte tvingas betala samma lön till Johanna som till Johan.

von Knorring vill inte tvingas gå i samma skola som Ali Alkali.

Pappan vill inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår.

Storföretaget vill inte tvingas dela med sig av sina vinster.

Fabriksägaren vill inte tvingas låta sina anställda bestämma över sin arbetsplats.

Prästen vill inte tvingas viga Bertil och Sture.

Hyresvärden vill inte tvingas hyra ut till familjen Mombasa.

Tomatodlaren vill inte tvingas sluta spruta gift.

Den frihetstörstande spritliberalen vill inte tvingas stå i kö och betala 200 spänn för ett helrör.

Och den sköna snubben vill inte tvingas åka till Köpenhamn för att rulla en jolle.

Och när den sköna snubben har blivit ett skönt psyko så vill han inte tvingas till vård.

Och den rike vill inte tvingas betala för vården av psykot. 

 

Doktor Kosmos avslutar sedan låten med att konstatera att deras idealsamhälle är ett tvångssamhälle. Jag tycker att låten är en lysande sammanfattning på många av de frågor som vänstern alltid har kämpat för att förändra och som vi måste fortsätta att kämpa för i många år till.


Mattias Alkberg

Jag träffar Mattias Alkberg i Emmaboda en dag i början av september 2005. Det är Rasslebygdsfestivalens efterfest och han ska spela med sitt band Mattias Alkberg BD senare under kvällen.

   Inne i stugan där de bor har hans bandmedlemmar börjat ladda inför spelningen. Vi går bort och sätter oss på en bänk utanför stugan bredvid för att prata.

   Det strålar av norrländsk naturlighet kring Mattias Alkberg där han sitter med sin keps på huvudet, munktröja och gympaskor.

 

Mattias Alkberg har hållit på med musik så länge han kan minnas. Hans första offentliga framträdande var julen 1974 då han gick i fyran. Redan då spelade han egna låtar.

   1989 bildades Bear Quartet efter en sammanslagning mellan vissa av medlemmar från grupperna Jennifers, där Mattias Alkberg spelade, och Mary-Go-Round. Bear Quartet har släppt tolv album och en rad singlar och EP:s. Under hösten 2005 släpps deras trettonde album. De har givit ut alla sina plattor på det socialistiska skivbolaget A west side fabrication som ligger i Skellefteå.

    Bear Quartet är kända för de musikaliska talangerna som bandmedlemmarna besitter, de byter ofta inriktning på musiken från skiva till skiva och söker ständigt nya uttrycksmedel. Gruppens medlemmar är också kända för att ha olika sidoprojekt. Ett av sidoprojekten är Mattias Alkberg BD. Gruppen bildades som en reaktion på de långa avstånden mellan Bear Quartets medlemmar.

   - Bear Quartets medlemmar är utspridda, en del bor i Stockholm och en del i Norrland. Men alla som spelar i BD bor i Norrbotten och det gör att det är enkelt att bara samla ihop alla och spela när man vill. Men vi har alltid känt varandra och alltid spelat ihop.

   Mattias Alkberg BD har tidigare hetat både Mattias Alkberg Tre och Mattias Alkbergs Begravning. Men till sist bestämde man sig för BD som står för Norrbotten. Förr i tiden var det nämligen vissa bestämda bokstäver på bilarnas registreringsskyltar beroende på vilken del av Sverige bilen kom ifrån och BD var Norrbottens bokstäver. Mattias Alkberg BD:s musik skiljer sig en del från Bear Quartets musik.

   - Det är ju andra deltagare i BD och i Bear Quartet gör alla låtar medan jag står för den mesta musiken i BD. I Bear Quartet är låtarna uppbyggda mer som typiska poplåtar med vers-refräng-vers, berättar Mattias.

 

Grammisnomineringen

Gruppen släppte i 2004 sin första fullängdare som fick namnet Tunaskolan. Namnet beror på att Mattias gick i Tunaskolan och kommer från Tuna som är ett område i Luleå. Skivan blev hyllad i medierna och blev bland annat Grammisnominerad som årets bästa manliga popartist.

   Men nomineringen föll inte bandet i smaken. I en arg kommentar på Bear Quartets hemsida gick de till hård attack mot Grammisjuryn och påpekar bland annat att Mattias Alkberg BD är en grupp och ingen soloartist, därför är nomineringskategorin helt befängd. De säger också att de inte vill ha någonting att göra med den imperialistiska industri som Grammisgalan representerar. De konstaterar att de gjorde Tunaskolan som en reaktion mot det allt det Grammisgalan står för och avslutar med att tala om att de kan behålla sin skit för sig själva.image10

   Mattias Alkberg BD fick en stor publik efter släppet av Tunaskolan. Det var många som föll för bandets punkinfluerade poplåtar. Med de välriktade texterna och den energiska musiken nådde bandet framgångar. Men framgångar i sig är inte det Mattias Alkberg strävar efter. För honom är det viktigaste att få hålla på med musik.

   - Jag mår dåligt om jag inte får spela musik. Jag vill förstå världen och försöker skriva ner den på papper, säger Mattias.

   Under slutet av våren 2005 släppte Mattias Alkberg BD uppföljaren till Tunaskolan som fick namnet Jag ska bli en bättre vän och hösten ska gruppen ägna åt att turnera. Nästa album med BD kommer troligen lagom till sommaren 2006.

   Men Mattias Alkberg har inte bara ägnat sig åt att göra musik, han har även givit ut fyra diktsamlingar som har fått namnen Separerade ägg, Röda Stjärnan, Jag var en av er och Göta kanal. Diktsamlingarna har blivit kritikerrosade

   - Jag har skrivit dikter sen jag var 15-16 år. Sen var det en annons i Aftonbladet till en skola dit jag skickade arbetsprover. Jag skrev ett manus på 200 sidor och kom i kontakt med olika förlag och manuset blev antaget, berättar han.

   Den första diktsamlingen, Separerade ägg, kom ut 1992 och den senaste vid namn Göta kanal kom 2004. Och under 2006 kan vi förvänta oss en ny diktsamling signerad Mattias Alkberg.

   - Till jul hade jag tänkte gå under jorden och inte ställa upp på något offentlig alls för att skriva en bok.


Borglig klasskamp

För Mattias Alkberg kom de politiska ståndpunkterna naturligt.

   - Jag växte upp som barn med proggen och Vietnamrörelsen och senare punken. Det har alltid funnits där, min familj har alltid varit politiskt engagerad.

   Han har inspirerats av proggband som Blå Tåget, Nationalteatern och Jan Hammarlund även om hans egen musik har en annan inriktning. Men han tror inte att det finns några möjligheter till att det blir en ny rörelse i framtiden.

   - Jag tror inte att det kommer uppstå en enad musikrörelse på samma sätt igen. Det är andra förutsättningar nu, mer inriktning på att skivor ska sälja och mer individualism. Det skulle behövas ännu sämre tider och ännu större orättvisor än vad det är idag för att folket ska resa sig på liknande sätt. Men jag vet inte om det är en ny rörelse vi vill ha, det kanske inte alltid är så bra att samlas under en gemensam agenda.image11

   Men han tycker däremot att det pågår en klasskamp även idag.

   - Ja, den finns men det är snarare från andra hållet, från det borgliga hållet. Sen finns det olika celler med vänsteraktivister men den kampen är väldigt splittrad. Den borgliga kampen går ut på att ignorera de svagare i samhället och skaffa sig ekonomiska fördelar. Det är ett förtryck mot homosexuella, invandrare och kvinnor och det finns en utbredd misstänksamhet. Det känns som om det börjar bli flera som är för dödsstraff och såna grejer och det känns läskigt, säger Mattias.

   Mattias Alkberg är inte med i någon politisk organisation eller liknande. Däremot har han bland annat skrivit en del kulturpolitiska krönikor i olika tidningar.

   - Jag har försökt att vara lite av en opinionsbildare. Men så fort jag har sagt något så ändrar jag mig snabbt, och det är dumt, konstaterar han.

   Trots hans oförmåga att vara opinionsbildare så är det ingen brist på hans samhällsengagemang.

   - Jag tycker det är grymt med medborgarlön och jag tycker att man ska anslå mer pengar till kulturen. Jag tycker att barnen ska få bättre möjligheter och mindre klasser och sådär.

   Jag lämnar Mattias Alkberg efter en trevlig pratstund och låter honom förbereda sig inför kvällen tillsammans med sina bandmedlemmar. Några timmar senare står jag i publiken när Mattias Alkberg BD går upp på scenen. De gör en klart godkänd spelning och bjuder på låtar som Don Quixote, Fyllskalle, Med spöken och Politix inför den fåtaliga men entusiastiska publiken.


Band of Joy

I december 2003 kom de tre gamla gymnasiekompisarna Matti, Ola och Hannes hem till Karlshamn i Blekinge för att fira jul. De passade på att spela tillsammans vid ett tillfälle och de hade så roligt att de bara var tvungna att fortsätta.

   Band of Joy bildat.

 

De hade alla en vilja att spela något annat än den rock och pop som de hade spelat tidigare. Men att de skulle hamna i närheten av gammal instrumental progg med drag från bland annat Samla Mammas Manna och Kebnekaise trodde de nog inte. Men trots att deras musik har starka drag från olika proggband som var inriktade på folkmusik så lyssnar de inte speciellt mycket på progg.

    - Det är väl bara trummisen Hannes som regelbundet lyssnar på gammal svensk progg som till exempel Samla Mammas Manna. Men annars inspireras vi väl mest av världsmusik och musik från Balkan. Sedan gör vi musik av det på ett helt respektlöst sätt, säger gitarristen Matti. image8

    Den glädje som de fann vid det första repet har de lyckats bevara, inte bara i bandnamnet utan också i musiken. Det finns en energi i musiken som är galet medryckande. Låtarna är uppbyggda mer eller mindre som en musikalisk resa, de drar iväg med en rykande fart och hamnar på flera olika ställen innan de slutligen landar någonstans som man absolut inte hade kunnat förutse.

   Och det är i replokalen som resan tar form, det är där musiken skapas. Band of Joy har ett annorlunda sätt att arbeta med sin musik till skillnad mot många andra grupper. Ofta kommer dagens musik till genom att låtskrivaren har med sig ett färdigt manus till replokalen som de andra bandmedlemmarna sedan lär sig, det finns inte så mycket plats för att ändra riktning på låten. Band of Joy har hittat ett annat sätt att göra musik.

    - Vi kommer med en idé eller melodislinga till replokalen men sedan blir det alltid något helt annat av den idén, berättar Matti. Vi jammar ihop låten och den första melodislingan kanske bara blir en liten del av den färdiga låten. Sedan kan det skilja sig en del mellan olika låtar hur de blir till. Om vi har en låt som från början är tänkt att låt lite som afrikansk folkmusik så låter det oftast inte alls så när låten väl är färdig.

 

Musikalisk galenskap

Musiken består i princip av två delar; en stark melodi, som spelas av både Matti och Ola på gitarr och bas, och ett experimentellt trumspel. Hannes har lyckats hitta ett speciellt sätt att spela trummor på som liknar trumspel inom exempelvis jazz och instrumental progg. Trummorna kompletterar melodin och förstärker den, de blir en del av melodin, vilket gör musiken till en totalupplevelse.

   Matti tycker att bandmedlemmarna har utvecklats på alla plan sedan de började spela ihop. Innan spelade han knappt elgitarr och musiken var begränsad på så sätt att det inte fanns plats för ett fritt musikskapande. Och friheten i musiken är viktigt för gruppen.

   - Innan spelade vi musik efter fasta ramar där man inte kunde sticka ut. Men nu är det väldigt fritt och det finns plats för humor. Vår spelstil är ju en slags musikalisk frigörelse från de fasta ramarna. Många av rockbanden ska vara hippa och häftiga och glömmer bort att ha kul.

   Och att det ska vara roligt är en av de viktigaste ståndpunkterna hos gruppen. Det är en av deras främsta ambitioner med musiken.

   - Vi vill ha jävligt roligt och göra rolig musik. Vi trodde aldrig att det skulle gå så här fort och att vi skulle få åka ut och spela så mycketimage9. Min personliga ambition är att kunna leva på musiken, men jag vet inte om det är möjligt. Men det viktigaste är att det är kul, säger Matti.

   Band of Joy har under de två år som gruppen funnits hunnit med att göra över 30 spelningar runt om i Sverige. De har spelat på flera olika festivaler och har börjat få en publik. Och det är livespelningarna som är gruppens starkaste sida. Det är där deras sprudlande melodier och musikaliska galenskap kommer till sin rätt.

   De spelade in en skiva med sex låtar under 2004 som de tryckte upp i 300 numrerade exemplar. Och vi kan förvänta oss fler skivor från Band of Joy i framtiden, men i vilken form det blir är inte riktigt bestämt.

   - Vi har snackat med många andra band med ungefär samma storlek som vi, och de har avrått oss från att knyta upp oss med ett skivbolag, ofta får man inte en spänn om man säljer mindre än 3000 skivor. Vi kanske kommer att ge ut små skivor med olika teman istället, eller kanske vi släpper en hel skiva på egen hand. Om vi inte hittar ett schysst skivbolag vill säga.

   Band of Joy är ett av de allra mest spännande moderna proggbanden. Äntligen finns det en grupp som spelar elektrisk folkmusik igen. Det behövs grupper som står för den musikaliska frihet som finns i deras musik. Band of Joy har förhoppningsvis många år inom musikens värld framför sig, många år med musikalisk glädje och skratt.

Strula med Siri - tvåtusentalets Röda Bönor

- Vi menar att lesbisk kultur har en undanskymd roll i hela samhället och att det finns ett stort behov att höra vår vardag skildras. Med tanke på den respons vi fått från både den förra skivan och på det sätt som den nya har blivit mottagen verkar det som att fler tycker så.

År 2000 bildades gruppen Strula med Siri av sex kvinnor i Stockholm. Strula med Siri är en feministisk grupp som har likheter med kvinnliga proggband som exempelvis Sånger om Kvinnor och Röda Bönor. Bandmedlemmarna har inte en gemensam ideologi även om de delar många politiska ståndpunkter. Gemensamt för alla i bandet är att de är feminister och homo- eller bisexuella, vilket också speglas tydligt i bandets musik och texter.

   - Vi vill sjunga om lesbisk kärlek och om kvinnors kamp som vi upplever det i vår vardag, säger Vanja Alling som spelar bas i Strula med Siri.

Landvinning följs av backlash

Vanja tycker att feministiska frågor har fått ett visst genomslag i medierna idag, men säger samtidigt att för varje framsteg kommer ett slag tillbaka. Men hon kan i alla fall konstatera att det är en mer öppen dialog om feministiska frågor idag än för tio år sedan. Något som har ökat debatten under 2005 är det nystartade partiet Feministiskt Initiativ (FI).

   - Som band har vi inte tagit ställning till FI och vi diskuterar inte om vi ska rösta på dem eller inte. Men vi är alla upprörda över hur de har trakasserats av media, både som enskilda personer och feminismen som rörelse. Det visar att varje landvinning för feminismen följs av en backlash och hur hotande det är att på allvar ifrågasätta maktordningen mellan könen.

   Vanja vet inte vilken som är den viktigaste feministiska frågan i dagens samhälle.

   - Otroligt svårt att säga, hur väger man våld och mord mot diskriminering på arbetsmarknaden? Vi tror det viktigaste är att tvinga folk att tänka på genusfrågor och att göra folk medvetna om det patriarkala förtrycket.

   Homosexuella har nått flera framgångar under de senaste åren i form av lagändringar. Men folks inställning till homosexuella har inte förbättrats avsevärt.

   - Fortfarande måste vi, om vi väljer att öppet visa vår sexuella läggning, vara beredda att i varje ögonblick ta strid för den. Dels möts man av förakt och ifrågasättande, men det är också en reell fysisk hotbild man måste förhålla sig till. Välja när man ska hålla handen. Titta igenom t-banevagnen innan man pussas och fundera om det verkligen är så smart att åka på Finlandskryssning med sin partner.


Kulturen som vapen

Strula med Siri spelar oftast på evenemang som har en politisk inriktning. De brukar bland annat spela på feministfestivaler, homofestivaler som till exempel Pride och andra allmänna vänsterevenemang. Men de har även spelat en del på en del ställen som saknar någon speciell politisk karaktär. 

   - Vi försöker att komma ut och spela i så många städer som möjligt i Sverige, och har lyckats med ett tiotal, från Umeå i norr till Malmö i söder. Vi själva bor i Stockholm, och självklart har det blivit fler spelningar där. Sammanlagt har vi haft ca 60 spelningar, berättar Vanja.

   Strula med Siri släppte sin första skiva hösten 2001 och den fick namnet Evigheternas Evighet. Den har idag sålt ungefär 1500 exemplar. Gruppen har ingen distributör, utan de flesta skivorna säljs av gruppen själva på spelningar. Den senaste skivan kom sommaren 2005 och fick namnet Mörkrets hjältinnor. Skivan har ett mer kampinriktat budskap än den första som innehöll mer kärlek.

   - Vi anser att kulturen är och har genom tiderna visat sig vara ett fantastiskt vapen för att nå ut med budskap och skapa förändring. Dessutom har musiken varit en fin dokumentation och historieskrivning av politisk kamp. Vad har inte min generation feminister lärt om 60-70-talsfeminismen via till exempel Röda bönor? Vi hoppas att det kommer fler band som vårt och lyckas ta en plats i musikvärlden.

Dagens musikrörelse

Efter proggrörelsens fall tog punken med Ebba Grön och Imperiet med Joakim Thåström i spetsen över. Ebba Gröns debutplatta We´re only in it for the drugs som kom 1979 vände upp och ned på kulturen i Sverige på liknande sätt som proggen hade gjort drygt tio år tidigare. Med låtar som Totalvägra, Sno från dom rika och Pervers politiker tog Ebba Grön ställning mot etablissemanget. En av deras mest kända låtar är en cover på Blå Tågets låt Den ena handen vet vad den andra gör som Ebba Grön döpte om till Staten och kapitalet. Musiken var som ett knytnävsslag rakt i ansiktet på kommersen.

   Punken utvecklades i USA under mitten av sjuttiotalet när bland annat Ramones och Sex Pistols gjorde sitt inträde på världsscenen. Punkrörelsen var oerhört samhällskritisk och är en mycket spännande del av svensk musikhistoria. Förutom Ebba Grön och Imperiet var grupper som KSMB, Köttgrottorna, Strebers och Asta Kask viktiga i punkrörelsen. Men istället för att bli en naturlig fortsättning på proggrörelsen blev punken en kontrast.

   - Punkarna kom i opposition mot oss och det är alldeles begripligt, säger Mikael Wiehe. Och då skulle man på något sätt tänka i banor att vi skulle inkorporera dem i rörelsen. Men det kunde vi inte göra och det vet jag inte om de hade den minsta lust till. Så småningom efter ytterligare tio år så kunde jag och Joakim Thåström stå på samma scen, men då kunde vi inte det.

   Punken varade under åttiotalet men försvann lagom till nittiotalet som var ett mörkt årtionde politiskt sett. Ingen pratade om klasskamp och många vägrade erkänna att det över huvud taget fanns olika klasser i samhället.


Dagens proggband

Idag börjar det över hela Sverige komma band med en musikalisk inriktning som man kan kalla modern progg. Värda att nämna är Rohans Horn och Trummor & Orgel med tydlig inspiration från Bo Hansson, feministgruppen Strula med Siri med drag från Sånger om Kvinnor, den energiska folkmusikgruppen Band of Joy med influenser från bland annat Kebnekaise, psykedeliska Dungen och en hel rad politiska vissångare som Peter Olofsson, Fredrik Johansson och Olov Hamilton.image7

   De flesta av grupperna har emellertid en väldigt begränsad lyssnarskara. Men det finns en stor efterfrågan på den här typen av musik bland många ungdomar. Proggen vinner ständigt nya lyssnare bland unga som vill ha ett alternativ till den kommersiella NRJ-musiken.

   Men dagens huvudsakliga musikrörelse består inte av proggband. Proggen tillhörde sjuttiotalet och även om rörelsens budskap alltid är aktuella har tvåtusentalets politiska grupper en annan musikalisk inriktning.

   Det finns ingen enad musikrörelse idag, däremot finns det massor av olika grupper med ett politiskt budskap. Doktor Kosmos, Mattias Alkberg BD, Björns vänner, Svenska Akademin, Stefan Sundström och Bob Hund är alla band eller artister som kan placeras till vänster om borgligheten. De ger alla en kritisk bild av hur samhället ser ut även om alla inte har en lika uttalad politisk ambition som Doktor Kosmos.

   Och att det finns skillnader mellan sjuttiotalets och tvåtusentalets politiska grupper är självklart helt naturligt, för dagens musik spelas av dagens ungdom, precis som då. Det är två helt olika tider och varje tid har sin musik, även om musiken i sig ofta är evig. Det som under sjuttiotalet hette Nationalteatern och Hoola Bandoola Band heter idag Bob Hund och Doktor Kosmos.


Hipphopprörelsen

Under tvåtusentalet har hipphoppen på allvar etablerat sig i musikvärlden och det finns stora likheter mellan hipphoppen och tidigare musikrörelser som proggen och punken. Alla tre musiksorterna var revolutionerande när de kom och spelades av ungdomarna som berättade om sin verklighet och tog upp saker på ett nytt sätt.

   Genren är emellertid väldigt bred och är full av både machokillar som rappar om brudar, pengar och mord och personer som försöker ge en kritisk och objektiv bild av samhället. Många inom den sistnämnda gruppen tillhör den så kallade vänsterhipphoppen. Till den kategorin kan vi räkna in bland annat Svenska Akademin, Latin Kings, Advance Patrol och Timbuktu. Den sistnämnda hipphopparen, Timbuktu, är förmodligen Sveriges populäraste hipphoppare, alla kategorier. Han kombinerar samhällskritiska texter med sköna beats och har nått stora framgångar.

   Även om det finns mycket inom hipphoppen som ger förutsättningar för att verkligen förändra något så händer det tyvärr inte så mycket. Det finns ingenting som håller samman alla de här olika konstellationerna och jag tror inte heller att det finns något intresse av det.

image8
Svenska Akademien live på Alternativfestivalen 2007

Tältprojektet - Vi äro tusenden

Mellan maj och september 1977 turnerade en märklig ensemble genom Sverige. Nästan hundra personer från några av de kändaste progg- och teatergrupperna bjöd på en fyra timmar lång teaterföreställning om arbetarklassens historia från 1879 till nutiden.

   Föreställningen hette Tältprojektet, och blev en mäktig avslutning på en epok.

 

Till evenemangen hade de köpt norra Europas största cirkustält och sammanlagt såg nästan 100 000 personer föreställningen och ännu fler kunde senare ta del av den via det dubbelalbum med musik från föreställningen som spelades in under turnén och med hjälp av filmen om Tältprojektet som gjordes av Christina Olofsson och Göran du Rées.

   Nationalteatern var initiativtagare till projektet och med sig fick de musikgruppen Nynningen och teatergrupperna Narren, Oktober och Tidningsteatern. Dessutom blev frilansande skådespelare som exempelvis Sven Wollter, Johannes Brost och Sonja Lund viktiga delar av projektet och tilldelades stora roller. Att de dessutom ofta hade familjer med sig när de reste runt bidrog ytterligare till att gruppen blev ett mäktigt följe.

   Tältprojektet fick mycket litet stöd från staten och kulturella institutioner till att genomföra föreställningen. Istället anordnade man stödspelningar där både musikgrupperna från Tältprojektet och andra proggband spelade gratis till förmån för projektet och dessutom startade man en insamling där folk skänkte pengar. En viktig förutsättning var också att lokala musikföreningar och engagerade personer kunde komma och hjälpa till på plats när Tältprojektet äntrade en ny stad. De behövdes till att resa tältet, sälja biljetter och allt annat som behövdes.

 

Projektet drar igång

1976 samlades de olika musik- och teatergrupperna på Hindåsgården där man hade ett stort seminarium. Man tog dit historiker och forskare som föreläste om arbetarklassen och dess historia med syfte att alla skulle ha samma grund att stå på när man skulle skapa föreställningen.

   Ungefär 100 år av arbetarklasshistoria skulle gestaltas under en enda föreställning och det blev självklart en stor utmaning. De hade alla olika erfarenheter och det fanns skillnader mellan såväl politiska ståndpunkter, vissa var revolutionärer medan andra hade en mer försiktig politisk profil på vänsterkanten, som uppfattningar om konstnärliga uttryck. Teatermässigt var de överrens om att man ville göra en experimentell form, man ville göra något nytt.

   De största konflikterna uppstod i skapandet av musiken. Det fanns två läger i orkestern, den ena var musikerna från Nationalteatern som förespråkade rockmusik och den andra gruppen med Christer Boustedt i spetsen var mer inriktade på jazz. Resultatet blev en blandning av de olika genrerna som i slutändan blev väldigt lyckad. Men man fick kompromissa mycket och det var många hårda ord på vägen.

  Tältprojektet arbetssätt var väldigt demokratiskt. De hade stormötet och bestämde allting tillsammans. Denna process var givetvis oerhört tung och tidskrävande men samtidigt nödvändig och så typisk för hela tidsandan under sjuttiotalet.

 

Natten på Gärdet

Men det var inte bara i det kreativa skapandet som det uppstod problem för Tältprojektet, även yttre faktorer vållade bekymmer och själva tältet bidrog till de största problemen. Första gången de reste tältet tog det 2 dygn. De trodde aldrig att de skulle klara av en hel turné. Men övning ger färdighet och i slutet tog det bara 3-4 timmar.

   En natt när tältet stod på Gärdet i Stockholm blåste det upp till kraftig storm. Tältet flammade som en stor låga i luften och medlemmarna kämpade förgäves med att försöka plocka ned det så snabbt som möjligt, men det var en långsam process. I gryningen när vinden hade avtagit låg tältet i trasor på marken. Människorna grät ut sin förtvivlan. De var förstås övertygade att turnén var slut.

  Nyheten spreds i medierna och på radion och efter några timmar började det hända märkliga saker ute på Gärdet. Folk vallfärdade ut på Gärdet från Stockholm och erbjöd sig att hjälpa till och sömmerskor tog med sig sina symaskiner ut på Gärdet och lappade ihop det sönderrivna tältet. Man var tvungna att ställa in föreställningen den kvällen, men kvällen därpå spelade man. Den händelsen på Gärdet är så typisk för proggrörelsen, den där inställningen att ingenting är omöjligt, att man tillsammans kunde försätta berg.

 

En epok tar slut

Genom hela pjäsen fick man följa en kvinna vid namn Ellen, från födseln till ålderns höst. Detta gjorde att det fanns plats för både personliga och mer närgångna scener och de storslagna politiska händelserna. Talscener varvades med musikstycken och stora röda fanor med strejker.

   Totta Näslund hade en viktig roll i pjäsen. Hans rollkaraktär var en blind tiggare, som trots att han inte kunde se ofta kunde uppfatta saker mycket tydligare än andra och hade förmågan att se in i framtiden. Han bidrog också med sin formidabla sångröst. Musikstycken Aldrig mera krig som komponerades av Ulf Dageby med Totta som sångare är något av det mäktigaste som någonsin har presterats i en svensk teaterföreställning och det storslagna finalnumret Vi äro tusenden sammanfattar arbetarklassens strävanden genom åren på ett lysande sätt.

   Tältprojektet väckte uppmärksamhet med sin uppkäftighet och sina stora gester med röda fanor. Det var en kulturpolitisk styrkedemonstration av aldrig tidigare skådat slag som visades upp. Tältprojektet var kulmen på en epok och var det sista stora krafttaget innan proggrörelsen slutligen föll samman. Samma år kom punken till Sverige och det talades allt oftare om kris, inte bara för kapitalism, utan också för vänsterrörelsen. Tältprojektet var en grandios final på en folkrörelse som för alltid kommer att ha en speciell plats i den svenska kulturhistorien.

Jan Hammarlund

Jan Hammarlund var med redan på de första festerna på Gärdet vid en ålder av blott 19 år. Med sin karaktäristiskt mjuka och behagliga röst har han försörjt sig som vissångare i över 30 år.

Han fortsätter på den inslagna vägen.

 

Skivbolaget Silence upptäckte honom efter festen på Gärdet och han fick ge ut sin första skiva 1972 som fick namnet Befriade från skolan. Han har gjort tolkningar på många andra musikers verk genom åren. Bland annat så upptäckte han tidigt den chilenska vissångerskan Violeta Parra och tolkade flera av hennes låtar på albumet Tusentals stjärnor över Chile som släpptes 1974. Skivan gavs ut av Chilekommittén och samlade in mycket pengar till solidaritetsarbetet i Chile. Men han har även skrivit en mängd egna låtar som till exempel Jag vill leva i Europa, Skolsången, Ville och Valarna som sjunger som är en oändligt vacker duett med Turid. Han är även känd för sitt engagemang i gayrörelsen.

    1994 bildade han det egna skivbolaget Skördemåne där han hittills har givit ut fem plattor.

 

Vill inte idealisera proggrörelsen

Jan Hammarlund var väldigt ung under inledningen av proggrörelsen och förstod inte riktigt vad han var med om att starta.

   - Vi visste antagligen inte vad det var vi drog igång där ute på Gärdet och det var självklart svårt att förutse. Men det visade sig att det fanns en massa grupper runt om i landet som till exempel Hoola Bandoola Band och Träd, gräs och stenar. Gärdet blev platsen där grupperna träffades och när det visade sig att det fanns en stor efterfrågan på den sortens musik så utvecklades det, säger Jan.

   Han kan idag konstatera att proggrörelsen, tvärtom vad många trodde, var oerhört bräcklig.

   - Det var inte en enad och stark rörelse som många vill ge sken av och jag vill inte idealisera rörelsen på något sätt. De olika musikgrupperna skilde sig mycket från varandra och lyssnade inte så mycket på varandras musik. Många av grupperna spelade musik som var någon slags utflippad rock. Jag och till exempel Turid, som jag umgicks mycket med, var en kontrast till detta med våra sköra visor, berättar Jan.

   Men Jan Hammarlund försökte i alla fall att få till en bättre kommunikation mellan grupperna då han bland annat gjorde tolkningar av låtar från grupper som Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Love Explosion på sina första album.

 

Svensk kulturpolitik var viktig

Men han tycker inte att musikgrupperna var den viktigaste delen av proggrörelsen utan snarare de politiska aktivisterna.

   - Det var bland annat de olika musikforumen som växte fram överallt i Sverige och tidningen Musikens Makt, som var oerhört betydelsefull under några år, som var viktigast inom proggrörelsen. Utan dem hade det inte blivit någon rörelse, konstaterar Jan.

   Men det allra viktigaste var Sveriges kulturpolitik som förändrades 1974. Det blev möjligt att i mycket större utsträckning få bidrag från staten till kulturverksamhet.

   - Från början spelade vi med en ljudanläggning som närmast liknade något slags elverk som drevs av en bensinmotor, säger Jan och skrattar.

   Det var minst sagt dåliga förutsättningar men när bidragen kom så fanns det möjlighet för Jan Hammarlund och de andra musikerna att leva på musiken.

- Vi fick ett hyfsat gage men sen skars tyvärr bidragen ned under 80-talet och det har fortsatt idag.

   Att bidragen sedan minskade blev ödesdigert för proggrörelsen.

   - Den främsta orsaken till att rörelsen slutligen föll samman tycker jag är att kulturbidragen försvann för de betydde väldigt mycket. Samtidigt finns det en faktor till som jag tycker ofta är överskattad men som ändå spelade in och det var att politrukerna tog sig in i rörelsen. De var politiskt engagerade personer med främst marxist-leninistiska åsikter som inte alls var intresserade av kultur och som inte hade någon som helst känsla för konst eller poesi. Däremot såg de musikerna som ett medel för att sprida propaganda. De försökte tala om för musikerna vad de skulle skriva för texter och hur musiken skulle vara utformad.

   Jan Hammarlund klarade sig i stort sett från politrukerna och det tror han berodde till stor del på att han tolkade sångdiktare från tredje världen som Violeta Parra från Chile och var aktiv i Chilekommitén och i gayrörelsen.

   - De flesta såg mig nog mest som en haschrökande hippie, säger Jan skämtsamt. De kunde inte ge sig på någon som sjöng sånger om tredje världen.

 

Klasskampen fortsätter

Under proggrörelsen var klasskampen tydlig och det fanns tydliga skillnader mellan samhällsklasserna. Dessa skillnader finns kvar ännu idag men klasskampen gestaltar sig på ett annat sätt.

   - Klassförtrycket finns kvar i alla fall och det har blivit ännu värre nu än vad det var under sjuttiotalet. Sen kan jag tycka att klasskampen är lite lam idag. Men jag har fått uppfattningen att dagens ungdomar har en högre bildningsnivå än vad många hade under proggrörelsen för då var vänstern väldigt dogmatisk, det var många marxist-leninistiska teser som var inlärda bland vänsteraktivisterna och lite utrymme för personliga uppfattningar. Folk är mer vakna idag, tycker Jan.

   Jan Hammarlund tror på dagens ungdom och hoppas att de även i framtiden fortsätter att protestera mot orättvisorna i samhället.

   - Utsugningen, enorma studielån och arbetslöshet är ett problem för ungdomarna nu som då. Men jag tror att de reser sig på ett annat sätt idag än vad vi gjorde.

   Den viktigaste politiska frågan idag för Jan Hammarlund är av en annan karaktär.

   - Det tycker jag är fördelningsfrågan som har gått helt åt fel håll. Allmän egendom har stulits och privatiserats och det måste stoppas, säger Jan.

 

Homosexualiteten tystades ner

Jan Hammarlund var den första kända artisten som öppet gick ut med att han är homosexuell och han var länge den enda kända homosexuella artisten i Sverige. Men bemötandet av homosexualitet var inte speciellt positivt.

   - Det möttes med tystnad. Om jag förde frågan på tal på till exempel olika musikforum bland aktivister och andra som jag kände mig hemma bland och som hade ungefär samma politiska ståndpunkter som jag så blev det ofta helt tyst.

   På Jan Hammarlunds första skivor så är det flera låtar som tydligt berättar om hans förhållande till killar. Bland annat gjorde han låtarna Sexualpolitiskt snack och Ville som har ett väldigt tydligt ställningstagande i ämnet. Men de låtarna nämndes inte i recensioner av skivorna eller alls i medierna.

   - Jag nämnde ofta frågan i intervjuer med journalister men det kom aldrig med i tidningen. När jag frågade journalisterna varför de inte hade skrivit om det så svarade de förvånat att de trodde att det var sagt i förtroende. I en intervju med Svenska Dagbladet så bad jag den kvinnliga journalisten att hon skulle skriva om ämnet men då svarade hon att hon inte kunde hantera det. Då erbjöd jag mig att själv skriva några rader om min läggning och mina ståndpunkter vilket jag också gjorde, berättar Jan.

   Att bryta tystnaden kring homofrågor såg Jan Hammarlund som en viktig uppgift. Men när väl homosexualitet blev ett uppmärksammat ämne så blev intresset stort från medierna.

   - Runt 1980-81 så blev plötsligt alla intresserade av mig då jag var en av de få kända homosexuella personerna. Då blev det nästan för mycket ett tag men det fick man ta då.

 

Våldet mot homosexuella har ökat

Jan Hammarlund tycker att det har blivit mycket mer accepterat att vara homosexuell idag än vad det var under sjuttiotalet. Men idag finns samtidigt ett mer utbrett förtryck mot homosexuella än vad det fanns tidigare.

   - Under sjuttiotalet fanns det inget riktat våld och terror mot homosexuella från till exempel nynazistiska grupper och religiösa fanatiker som det finns idag. Så fort vi får några rättigheter så slår de tillbaka med våld och protester. Första mordet på en homosexuell person inträffade 1984 då nynazisterna bland annat ristade in ett hakkors på offrets buk. De flesta mord från nynazistiska grupper drabbar homosexuella personer. Det har varit ett tjugotal kända fall av mord av homosexuella från nynazistiska grupper sedan 1984, säger Jan och suckar.

   Homosexuella har trots allt nått en hel del framgångar politiskt sedan sjuttiotalet.

   - Socialstyrelsen tog bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet, de trodde väl att vi skulle sjukskriva oss och begära sjukersättning, säger han och skrattar. Vi har även fått en plats i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och fått plats i partnerskapslagstiftningen.

 

Ny publik

Jan Hammarlund är en av de få artister från proggrörelsen som fortfarande håller på. Han har släppt sammanlagt 20 album med både tolkningar av andra artister och egna låtar. Men han har inte svårt att hitta motivation till att fortsätta.image6

   - Det finns så mycket att berätta. Men en annan viktig orsak är att jag inte vet vad jag göra annars, jag ser inget alternativ, säger Jan.

   Dessutom tycker Jan Hammarlund att han får ett helt annat gensvar och en helt annan uppmuntran nu än vad han fick under början av sin karriär.

   - Detta gäller framför allt mina texter. Många av mina gamla texter var bra men av någon anledning så verkade det som att inte alla riktigt förstod vad de handlade om. Nu när jag är ute och spelar så händer det att tonåringar sitter och sjunger med i mina nya låtar och i texter som är komplicerade och har ett viktigt innehåll. Det är naturligtvis inspirerande.

   Idag väljer Jan att göra nya inspelningar på många av sina gamla låtar. Han har ett komplicerat förhållningssätt till sina gamla låtar idag.

   - Det är skillnad på hur man utformar låtarna när man precis har lärt sig dem och när man har sjungit dem hundra gånger för då kan man dem naturligtvis mycket bättre. Mitt gamla skivbolag Silence har frågat mig många gånger om vi ska ge ut en samling med mina gamla låtar men jag är inte speciellt intresserad av det. Jag vill att folk istället ska få upp ögonen för mina nya låtar och såklart även nyinspelningarna av de gamla låtarna som är betydligt bättre, säger Jan.

 

Comeback

Under många år skrev Jan Hammarlund knappt en enda egen låt och fick ständigt frågan varför han inte längre skrev egna låtar.

   - Men den viktigaste frågan är kanske varför jag slutade och det beror på att jag var så trött på formen och industrin. Jag tyckte att det skrevs så mycket onödiga låtar som egentligen inte betydde så mycket.

   Istället ägnade han sig mycket åt att tolka andra artister som till exempel Brecht som han lärde sig mycket av och som har gett honom nya infallsvinklar. Under slutet av nittiotalet gjorde han en efterlängtad comeback i låtskrivandet som resulterade i skivan Grässtrån och gatsten som släpptes 2002. Skivan innehåller bland annat tre låtar om Göteborgskravallerna och en som tar upp kriget mot terrorism.

   - Jag började skriva egna låtar igen 1999 och då började jag arbeta med låtarna på ett mer intelligent och noggrant sätt. Jag arbetade mycket mer med innehållet och formen på låtarna. Nu kan jag arbeta i upp till ett år med en låt tills den låter precis som jag vill ha den. Sedan läser jag på mycket mer om ämnet jag ska ta upp i låten. När jag skulle skriva låten Jerusalem så läste jag säkert 10-20 böcker innan så att innehållet skulle vara så korrekt som möjligt. Förut så hände det ofta att jag kunde få en snilleblixt och skriva klart en låt på ett par timmar eller några dagar och det kan självklart hända idag också men inte lika ofta. Jag har ett helt annat sätt att arbeta nu.

   Jan Hammarlund har en klar bild av hur framtiden ser ut för hans egen del.

   - Jag ska fortsätta skriva låtar som tar lång tid för mig nu för tiden. Sen är det en massa politiska möten mot rasism bland annat som jag ska delta i. Men mest av allt fokuserar jag på att skriva låtar som sagt som jag lägger upp på hemsidan tills jag får ihop tillräckligt med material för att ge ut en ny skiva. Jag ägnar mycket tid åt att läsa, tänka och skriva. Och så kommer jag självklart även att spela en del ute, men det går i vågor, ibland är det mycket spelningar och ibland mindre. Men det är förstås en viktig del, säger Jan Hammarlund.

   Och visst lär han hålla på ett bra tag till, vi har inte hört nog av Jan Hammarlund.


Philemon Arthur and the Dung

Det går inte att skriva en ordentlig genomgång av proggen utan att nämna Philemon Arthur and The Dung. Gruppen är förmodligen den mest mytomspunna genom hela Sveriges musikhistoria.

   Det finns en enkel anledning till detta - nämligen att ingen vet vilka de är.

 

Philemon Arthur and the Dung visade sig endast offentligt klädda i tomtedräkt eftersom de inte ville att folket i deras hemby skulle veta få att det var dem. Det finns olika teorier om vilka som är männen bakom musiken, det påstås ofta att den hemliga duon i själva verket är Mikael Wiehe och hans bror Thomas och det sägs också att det är den skånska gruppen Risken finns med Gunnar Danielsson och Lars Fernebring. Men troligen är de bara två vanliga skånska pågar som helt enkelt inte ville bli kända. De gjorde sina skivor som en uppmaning till folk att alla kan spela musik, att det enda som står i vägen är en gnutta fantasi.

Som instrument använde de allt från gitarrer och leksakspiano till kastruller och element. Deras texter var synnerligen speciella och humoristiska, samtidigt som man kan ana ett dolt allvar bakom de galna formuleringarna. Med låtar som In kommer Gösta, Naturen och Henning i sin presenning så blev de den skånska duon kända över hela landet.


Gruppens musik var från början inte tänkt att bli utgiven. Det var Träd, gräs och stenar som mottog en inspelning från duon som de sedan lämnade vidare till skivbolaget Silence. Resultat blev ett självbetitlat dubbelalbum som gavs ut 1971. Albumet blev kultförklarat och fick till och med en grammis 1972 för bästa svenska LP.

Grammisvinsten blev dessvärre inte populär bland alla och resultatet blev att Grammisgalan sedan lades ned för att inte tas upp igen förrän efter 15 år. Men det var säkert inte bara på grund av Philemon Arthur and the Dungs vinst som galan lades ned för Grammisgalan har alltid varit en plats för de kommersiella artisterna att bli uppmärksammade, men nu vann istället proggbanden alla priserna. Det måste ha varit en hård smäll för de kommersiella skivbolagsbossarna.

 

Det finns två olika förhållningssätt till Philemon Arthur and the Dung, en del menar att deras verk inte ens borde få kallas musik och är helt olyssningsbara medan andra tycker att de är musikaliskt geniala. Oavsett vad man tycker så kan man inte bortse den stora portion av humor och spelglädje som finns i deras musik.

1987 fick Silence en oväntad överraskning på brevlådan i form av en kakburk titulerad äkta skånska naturljud. I kakburken låg ett kassettband med 25 nya låtar, inspelade under mycket primitiva förhållanden. Den kommande plattan fick namnet Skisser över 1914 års badmössor. Silence har givit ut två samlingsskivor med alla gruppens låtar och tidigare ej utgivet material.

 

Philemon Arthur and the Dung fortsätter att locka till skratt och dyker upp då och då med oväntade låtar, de har till exempel gjort en tolkning av Bob Hunds Reinkarnerad exakt som förut.

Man vet aldrig när de dyker upp nästa gång.


Ulf Dageby fortsätter spela rock'n'roll

De flesta vet nog vilka Nationalteatern är. Och de flesta har nog någon gång skrålat med i Livet är en fest. Alla kanske däremot inte vet att bandet från början var en teatergrupp och att de flesta av låtarna har sitt ursprung ur olika pjäser.
   Låtskrivaren bakom Livet är en fest och flera av de andra numera kultstämplade sångerna heter Ulf Dageby.

Ulf Dageby började sin musikaliska karriär som trubadur och frilansande musiker innan han 1971 anslöt sig till musikteatergruppen Nationalteatern. Som sångare och låtskrivare i Nationalteatern gjorde han senare låtar som Livet är en fest, Barn av vår tid och Rövarkungens ö som för alltid har satt sitt avtryck i den svenska kulturhistorien.

   Han blev även känd som karaktären Sillastryparn som gjorde den kultförklarade låten Doin? the omoralisk schlagerfestival, en karaktär som han var senare tvungen att döda eftersom det yttre trycket blev för hårt. Sillastryparn förväntades vara en moralisk figur som var emot Schlagerfestivalen, men sådan var han inte för Dageby. Men trots att Ulf Dageby hade en sådan framstående position inom proggrörelsen såg han sig inte som en av de ledande krafterna.

image5

   - Jag har aldrig sett mig själv som en ledande person i någon rörelse över huvud taget. Jag ser mig själv som musiker. Jag vet inte ens vad proggrörelsen var. Många tror att det var en enhetlig rörelse och inget kan vara felaktigare. Det var bara ett speciellt klimat under den här perioden som var väldigt hårt politiskt. Men musikaliskt var jag självklart en av de ledande eftersom Nationalteatern var så stora, säger Dageby.

    Ulf Dageby trivdes aldrig med den politiska renlärigheten och fundamentalism som fanns under sjuttiotalet i vissa kretsar. Han tycker bättre om det fördomsfria musikklimatet som det är idag. Det var stora skillnader mellan proggbanden.

   - Förut snackade till exempel inte jazzmusiker och rockmusiker med varandra, det var ett hårt klimat. Men idag så spelar alla med varandra på ett helt annat sätt. Till exempel Nikke Ström och Håkan Svensson ses som en lika stora musikaliska konstnärer som en kapellmästare i en symfoniorkester. Det är inte lika snobbigt som det var innan.

   I Nationalteatern höll man ihop och Ulf Dageby tycker att de var ett jävla fräckt gäng. De har medvetet alltid hållit sig utanför evenemang som arrangeras av partier och har till exempel alltid avböjt från att spela på första maj.


Hanna från Arlöv = sosselåt

Flera av Nationalteaterns medlemmar hade olika ståndpunkter politiskt. En del i gruppen hade närmast anarkistiska åsikter och andra var anhängare av kommunism och partiet KPML(r) som var stora i Göteborg. Ulf Dageby tyckte illa om KPML(r) av hela sitt hjärta och såg inte Nationalteaterns som ett medel för politisk kamp, som kanske andra inom Nationalteatern gjorde. Trots meningsskiljaktigheterna blev det nästan aldrig några diskussioner om låtarnas politiska budskap inom Nationalteatern. En viktig anledning till det tror Ulf Dageby var att de flesta låtarna var teatermusik.

   - Det var oftast en eller två personer som skrev pjäserna och vi hade aldrig några stormöten om dialogerna. De andras uppgift var istället att realisera pjäsförfattarens vision. Jag och Anders Melander skrev de flesta sångerna och det var oftast inte några diskussioner om texterna innehåll. Men jag minns när jag hade skrivit Hanna från Arlöv där det gnälls på fläktar och sådär. Då tyckte de andra att jag var en jävla sosse, säger Ulf Dageby och skrattar.

   Han medger att det politiska budskapet var viktigt under proggrörelsen, men säger också att det viktigaste för honom var om låten var bra. Han tycker att det politiska budskapet i Nationalteaterns låtar skiljer sig från många av de andra proggbandens låtar.

   - De har inte ett politiskt budskap på det sättet. Ofta finns det en lärosats i sista versen i politiska låtar. Men om vi till exempel ska ta Livet är en fest så lyder de sista raderna; glöm din verk i hjärtat och glöm ditt kneg min vän, för snart så är det fredag då försöker vi igen. Jag har svårt att se det politiska budskapet i den texten. Och låtar som Kolla Kolla, som jag inte har skrivit, och Spisa, handlar ju båda om en bedrövlig person som det är riktigt synd om. Andra grupper inom proggen hade ett mer kampinriktat budskap, men det kan du inte hitta i Nationalteaterns texter.

   Men att kunna påverka med texterna var självklart viktigt för Ulf Dageby.

   - Vi var ett gäng som sjöng på svenska och om den verklighet som ungdomarna själva levde i.


"Jag skrev låten Barn av vår tid i ett rent raseri.

Flera ungdomar dog under en period

och de vuxna brydde sig inte"


- Att vi sjöng om deras verklighet var nog väldigt viktigt för ungdomarna i förorten. Det var inte på engelska och handlade inte om love som var vanligt tidigare. På det sättet tror jag att vi har betytt otroligt mycket.

   Nationalteaterns musik förändrade sig en del från Ta det som ett löfte till skivorna med Rockorkestern i slutet på sjuttiotalet. En stor förändring var att den sista skivan, Rövarkungens ö, inte innehöll någon musik som var hämtad från olika teaterpjäser utan var en renodlad rockplatta. Men den största förändringen i Nationalteaterns musik kom mellan den första och andra plattan.

   - Sättet vi gjorde Ta det som ett löfte på var väldigt konstigt, berättar Dageby. Då körde vi bara med pålägg. Det kunde börja med att Anders Melander enbart spelade in trummorna. Och alla i Nationalteatern propsade på att spela, trots att alla inte var musiker. Det gjorde att en basgång till en låt kunde ta en hel dag att spela in istället för att jag eller Anders hade kunnat sätta den på en gång. Och så där höll det på under den första skivinspelningen. Men innan Livet är en fest gjorde jag revolution i Nationalteatern och begärde att vi skulle spela in med helt bandet som grund, och det visade sig bli bättre.


Efter avhoppet

1982 slutade Ulf Dageby i Nationalteatern och gav ut en soloplatta som fick namnet En dag på sjön. Hans musik genomgick med den skivan en drastisk förändring.

   - Nu kom meningen och budskapet ur mitt eget huvud och det var inget politiskt. Den gjorde verkligen folk förvånade. Det blev en fräck skiva som rörde om lite grann. Efter Nationalteatern har jag inte skrivit renodlat politiskt, och det har jag väl egentligen heller aldrig gjort.


"Hanna från Arlöv är väl egentligen

den mest politiska låten jag har gjort,

trots att det var den enda som

det blev tjafs om politiskt sätt"


Han har släppt ytterligare två soloplattor efter En dag på sjön. 1984 kom Lata rika och fem år senare kom plattan Känsliga soldater som är det senaste som han har gett ut. I början av nittiotalet satte sig Ulf Dageby oväntat i skolbänken för att studera komposition i fyra år på musikhögskolan i Göteborg.

   - Jag var rätt trött på all barnslig popmusik under den här perioden och ville ha en seriös inställning till musiken igen, berättar Dageby. Studierna gav mig mycket fler verktyg i arbetet med musiken men jag tror inte att det har så stor betydelse när jag spelar rock n roll. Men jag tror inte att det är många musiker idag som har den bredden som jag har, om jag får skryta lite. Jag kan skriva både musik till symfoniorkestrar och rocklåtar.

   Det var länge sedan Ulf Dageby gav ut en platta nu, men kanske kan vi förvänta oss ett nytt skivsläpp i framtiden.

   - Jag har blivit mer sugen på att spela in ny musik den senaste tiden, men inte till Nationalteatern. Vi har snackat en del om det men det går inte att skriva ny musik till Rockorkestern, det blir för larvigt. Repertoaren är redan färdig. Men vi har bildat en liten kvartett med Håkan Svensson och några andra killar som vi kanske kan kalla Ulf Dageby band eller något liknande som kanske kommer att spela in en skiva.

   Ulf Dageby har arbetat mycket med musik till film och TV både under sjuttiotalet och senare. Han är känd för sitt samarbete med filmmakaren Stefan Jarl och han har gjort musik till flera av Jarls filmer, bland annat filmen Ett anständigt liv. Han har också gjort musiken till flera av Beckfilmerna.

   - Det har bland annat varit ett levebröd även om det är lite speciellt att arbeta med musik till en sådan som Stefan Jarl. När man gör filmmusik så går det mycket ut på att förverkliga filmmakarens vision. Men på senare tid har budgeten och produktionstiden för filmmusiken minskat. Allt ska gå svinfort och kosta lite och det känns inte så roligt.

   Han trivs bättre med att göra teatermusik och det har arbetat mycket med även efter sitt avhopp från Nationalteatern. Han bidrog med den mesta musiken till Tältprojektet som turnerade runt i Sverige 1977 och på senare tid har hand bland annat arbetat med bland annat Thorsten Flinck och Jonas Cornells uppsättningar av olika pjäser. Nu senast arbetade han med Peter Birros nya pjäs som heter Neil Armstrong var aldrig på månen som sattes upp på Dramaten under hösten 2005.

   - Men det är en helt annan teatermusik än den jag gjorde med Nationalteatern för då gjorde vi låtar medan dagens teatermusik är mer symfonisk musik. Det är två olika världar, säger Dageby.


Vi fortsätter spela rock n roll...

Nationalteaterns Rockorkester har återuppstått flera gånger, bland annat spelade de på Hultsfredsfestivalen 1995. Idag spelar de regelbundet inför sin entusiastiska och trogna publik. Nationalteaterns musik hittar ständigt nya generationer av lyssnare.

   - Jag kan nämna en spelning i somras där det stod tonåringar längst fram och bokstavligt talat bölade när vi spelade. Det gjorde mig verkligen rörd. Och så kan jag nämna till exempel Rövarkungens Ö som är en av våra mest populära låtar även om den är svår att få in när vi spelar live eftersom den är så lång. Den tar ju nästan 20 minuter att spela live, men det står ändå tonåringar som kan vartenda ord i denna oändliga text. Det är fantastiskt roligt.

   Ulf Dageby har aldrig slutat att bli förvånad när han spelar de gamla låtarna med Nationalteatern.

   - Jag inser idag styrkan i de där låtarna. Jag är äldre nu och har en annan syn på dem. Jag vill inte att vi ska låta som ett gammalt trött coverband.


"Jag var väldigt glad när The Strokes kom

och gjorde något nytt med rocken.

Och jag älskar The Hives och Hellacopters.

Jag lyssnar mycket på tung jävla hårdrock"


Ulf Dageby tycker att Nationalteatern hänger med sin tid och anser att han både sjunger bättre och spelar gitarr bättre idag. Nationalteaterns nuvarande uppsättning består av Ulf Dageby på sång och gitarr, Nikke Ström på bas, Håkan Nyberg på trummor, Mattias Hellberg på sång och Håkan Svensson på gitarr. Han tycker att uppsättningen är en lyckad kombination.

   - Jag tycker att dagens Nationalteatern är den bästa versionen någonsin, säger Dageby entusiastiskt. Det är jävligt kul att Mattias Hellberg är med på sång och sådär. För första gången på över trettio år har vi börjat få bra recensioner, innan har dom tjatat om gubbrock och så vidare. Och så länge det är så här roligt är det bara att bomba på och passa på att ha kul. Jag är ju musiker och det får man inte glömma även om vi nästan blir behandlade som profeter av publiken.


"Vi är bara vanliga musiker som älskar att spela musik.

Och om man spelar i ett bra band så är livet alltid en fest"

image4
Nationalteatern live i Kalmar 2007. Från vänster: Ulf Dageby, Mattias Hellberg,
Nikke Ström och Håkan Nyberg. I bakgrunden syns omslaget på Livet är en fest.


Mikael Wiehe - proggens talesman i tvåtusentalet

Mikael Wiehe var frontman i Hoola Bandoola Band tillsammans med Björn Afzelius och var också en av proggrörelsens viktigaste ansikten utåt. Med Hoola Bandoola Band nådde Mikael Wiehe stora framgångar över hela Sverige och bandets popularitet sträckte sig även långt utanför proggrörelsens ramar.

   Idag är han en av de mest aktiva artisterna från proggrörelsen och fortsätter att skriva sånger om orättvisorna i samhället. Han har aldrig svikit sina ideal, han står fast likt en ensam soldat vid frontlinjen med gitarren som enda vapen. Han kommer aldrig att ge upp.


Hoola Bandoola Band släppte sitt första album vid namn Garanterat Individuell 1971 och hann släppa ytterligare tre plattor innan gruppen splittrades i maj 1976.

   Efter Hoolas splittring bildade Mikael Wiehe Kabaréorkestern som släppte två album och sedan har han släppt sammanlagt 19 album på egen hand, med hjälp av olika musiker, och flera samlingsalbum. Den senaste plattan kom 2004 och heter Kärlek och politik och under hösten 2005 ska han släppa ytterligare ett album som han har döpt till Främmande land. Idag är han en av de mest aktiva artisterna från proggrörelsen. Han spelar live hundra gånger om året och deltar i den politiska debatten på olika sätt. Men utformningen av hans musik har tagit olika inriktningar genom åren.

   - Jag tror att den musik jag gör idag är på sätt och vis mer lik Hoolas musik än den musik jag gjorde på åttiotalet, säger Wiehe. Med Hoola gick vi in i studion och spelade in, man hade fyra kanaler och så lirade man in bakgrunden på två, man la gitarrsolona på den tredje, för att det inte skulle dränka allt det andra, och så la man sången på den fjärde kanalen. Jag tycker att det var rätt direkt inspelat och det gör jag ganska mycket nu också medan jag under åttiotalet sysslade mycket med syntar och trummaskiner och så småningom också med data. Men nu tycker jag att jag har gått tillbaka till det enkla på något sätt.

   Under åren har ändå en del förändrat sig, han kan inte göra likadan musik idag som han gjorde med Hoola Bandoola Band. Då gjorde han låtar som Vem kan man lita på, Keops pyramid och Herkules men hans nya låtar är inte utformade på samma sätt, även om det finns samma magiska nerv i musiken han gör idag. Hans musikskapande har mognat.

   - När man är tjugofem så har man en väldig energi, det är mycket utåtriktat, det är mycket power. När man blir snart sextio så är man lite mer eftertänksam och lite mildare, och det kanske också märks ibland i musiken. Men jag hoppas att det finns energi kvar i min musik idag också. Men jag kan höra på gamla Hoolainspelningar att där finns mycket energi, ungdomlig energi. Det är kul!


Musikaliskt lättinfluerad

Mikael Wiehe har aldrig varit rädd för att experimentera med musik från främmande kulturer i sitt musikskapande. Han mottar ständigt nya influenser från olika musikkulturer och har lätt att hitta inspiration till ny musik.

   - Man hör saker, man ser saker, man pratar med folk. Och det där sätter ju hela tiden igång saker i huvudet på en. Och musikaliskt är jag lättinfluerad. Så fort jag hör någonting som är bra och så vill jag göra något likadant. Rätt som det är får man något i huvudet, antingen något som kan vara en refräng eller en idé om hur en låt ska vara. För trettio år sedan förlitade jag mig mer på inspiration.

"Låtarna kom och knackade på av sig själva,
men det tycker jag inte att de gör på samma sätt längre.
Jag tycker nog att jag måste putsa mina fönster,
öppna dörren, låsa upp den
och ropa på dem om de ska komma"


På den senaste plattan har han bland annat hämtat inspiration från hipphoppen. Låten 55 är ett försök till en rapplåt från Mikael Wiehes sida. Och just hipphoppen tycker han är den mest spännande musikformen bland dagens musik.

   - Det är inom hipphoppen som det händer något. Latin Kings, Advance Patrol, Timbuktu och det finns säkert fler. Det är där det finns folk som har någonting att säga och där orden är så viktiga. Det finns också en del inom amerikansk hipphopp som säger en massa skit. Men jag tycker nog att det är därifrån som energin och viljan att uttrycka någonting kommer. Och det är inte så konstigt för det är ju dagens musik och dagens musik spelas av dagens ungdomar. Det är ofta dagens ungdomar som ser världen och samhället tydligast och är mest kritisk.

   Mikael Wiehe tycker att det är viktigt att ständigt hitta nya musikaliska lösningar och uttrycksmedel.

   - För mig är det inte så kul att göra någonting som jag redan kan, på något vis försöker jag hela tiden försätta mig själv i nya situationer. Det kan handla om att spela med nya musiker, spela i en ny musikstil, med nya instrument eller att skriva om saker som jag inte har skrivit om förut. Det får inte bli tråkigt, det får inte bli rutin, det får inte bli tryggt, det får inte kännas riskfritt. Jag tycker att det måste finnas någonting som oroar eller flämtar i musiken. Någonting som inte känns alltför gubbtungt. En ambition, om man sen lyckas alltid är en annan sak som bekant, konstaterar Wiehe.


Förändringar och missar

Inom musikrörelsen tycker Mikael Wiehe att den största förändringen som proggbanden bidrog till var inom det språkliga området

   - Vi var viktiga på så sätt att vi la betoningen på det svenska språket. Väldigt många sjöng på svenska och jobbade med svenska texter och det tror jag fick betydelse långt utanför proggrörelsen. Både Lundell och Eva Dahlgren och andra som inte var direkt knutna till musikrörelsen skrev på svenska. Jag tror att det har betytt väldigt mycket.

   Vänstern drev en sorts solidaritetskamp för alla förtryckta och nedpressade grupper i samhället som barn, kvinnor, fångar, arbetarklass och tredje världen. En del av de frågorna har fortsatt att kännas viktiga och levt vidare. Mikael Wiehe har aldrig svikit sina politiska ideal och har fortsatt på samma politiska väg som han började vandra i början av sjuttiotalet. Men det finns trots allt vissa ståndpunkter som Mikael Wiehe tar avstånd från idag.

   - Jag tycker att det var saker som jag inte såg, som jag nog inte kunde se, men som jag ser i efterhand. Den kinesiska kulturrevolutionen var, som Mao Zedong sa redan då, ingen tebjudning, men att den var så pass fanatiskt tror jag inte riktigt att jag förstod.

   Men den största enskilda frågan som han tycker att han bommade på är frågan om Kambodja.

   - Jag förstod inte hur fruktansvärt det gick överstyr i Kambodja, det tog ett par år. Det där kan man skylla på bristande information men naturligtvis var det också en ovilja att förstå vad som hände. Samtidigt fanns det en skepsis mot de rapporter som kom eftersom man visste att det hela tiden kom anti-vänsterrapporter som placerades i pressen. När USA sa att deras fartyg hade blivit angripna i Tonkinbukten och förklarade krig mot Nordvietnam så var det påhittat. Det där hade hänt så många gånger att man hade svårt att tro på rapporterna från Kambodja. Nu visade de sig dessvärre vara sanna. Det tycker jag var en stor miss om man ska uttrycka det milt, säger Wiehe.

   Han tror inte att han skulle kunna vara delaktig på samma sätt som under proggrörelsen om det skulle uppstå en ny vänsterrörelse i framtiden.

   - Det är ju så att jag är 59 nu och då är man lite på väg ut. Det är inte min framtid utan det är de som är 20, det är deras framtid och det är de som måste formera krav, rörelse och organisationer. Sen kanske jag kan få lov att vara med och det kanske finns saker som jag har varit med om som kan vara till nytta. Jag skulle väldigt gärna vilja vara med men jag tror inte att det är realistiskt att jag ska vara en av de ledande som jag åtminstone försökte vara på sjuttiotalet. Jag har inte heller samma energi, jag har inte samma möjligheter därför att när man är tjugo har man ingen familj eller andra åtaganden, men det har jag nu. Men jag gör så gott jag kan, mest hela tiden, säger Wiehe och skrattar.


Kampen mot storföretagareliten

Mikael Wiehe tyckte sig för några år sedan kunna se en ny vänster växa fram men han tycker att det har mattats av nu. En av anledningarna till tillbakagången tror han beror på att de engagerade inriktar sig för mycket på enskilda frågor, att det saknas en sammanhållande ideologi som håller ihop de olika rörelserna.

   - Hur viktiga de här frågorna än är om naturen och kvinnornas position i samhället eller flyktingarna så saknar jag tal om klasskamp, jag saknar marxismen som verktyg. Jag tycker att marxismen är väldigt bra. Men den kan säkert också förbättras och den kan säkert kompletteras, man kan inte vara testuggare och så vidare.

   Det finns ingen tvekan hos Mikael Wiehe om att det pågår en klasskamp i världen idag, även om andra bestämt förnekar dess existens.

"Det finns i allra högsta grad en klasskamp idag.
Jag ser den som en kamp mot den ekonomiska storföretagareliten"


- De flesta av de stora företagen ligger i USA och de har ett oerhört inflytande över hur USA styrs och ser ut. Dessa stora företag bedriver en hård och skoningslös klasskamp i första hand mot sitt eget folk i USA. Men i andra hand också mot befolkningen i andra länder där företagareliten, den finansiella ekonomiska eliten i USA, lierar sig med lokala småpåvar eller diktatorer i sin kamp mot folken i till exempel Latinamerika eller Asien. Man låter de lokala diktatorerna, generalerna eller affärsmännen föra kampen med stöd från storfinansen i USA.
   Mikael Wiehe ser storföretagen som ett av största problemen i världen idag.

   - Jag läste Noam Chomsky häromdagen och såg en film, där han var en av de intervjuade. Och jag vet inte om det var Noam Chomsky eller den här filmen som sa att nittonhundratalet födde tre stora auktoritära rörelser; kommunism, nazism, och storföretagsamheten. Nazism är i stort sett borta och kommunism är i stort sett borta. Det är storföretagsamheten som finns kvar och att dessa stora odemokratiska organisationer ska styra världen är ett hot mot demokratin och mot alla världens folk. Det måste vi göra någonting åt.


Det finns pengar i Sverige

Mikael Wiehe tycker att det finns en tydlig klasskamp även i Sverige idag.

   - Pengaöverföringen från den fattiga delen av befolkningen till den rika delen av befolkningen i Sverige överträffar idag med råge den överföring som gjordes under Karl den XII:s tid. Det har överförts enorma summor pengar från fattiga till rika i Sverige. Dessvärre har detta administrerats av det parti som borde företräda de fattiga, det vill säga socialdemokraterna. Men de nyliberala tankegångarna har spritt sig långt in i alla partier, det finns spår av det även i vänsterpartiet.

   Han tycker att det saknas ett parti som tar ställning för dem som behöver det i Sverige.

   - Jag blir oerhört besviken när jag hör Gudrun Schyman i Feministiskt Initiativ säga att de inte vill vara ett vänster eller högerparti, säger Mikael Wiehe och suckar. Vänstern är ju underklassen och högern är överklassen och det behövs i allra högsta grad ett parti som tar ställning för underklassen i Sverige. Och det parti som försöker smita ifrån vänster och högerskalan är i mina ögon inte värt så väldigt mycket.

   Mikael Wiehe tycker att den enskilt viktigaste politiska frågan idag är frågan om arbete.


"Jag anser att det finns pengar i Sverige.
Jag har aldrig sett så många fina bilar på gatorna
och jag hör om väldigt höga löner på bolagsstyrelserna"


- Den rikaste tiondelen i Sverige har aldrig varit så rik som den är nu, det finns pengar. Och det finns saker att göra. Det är ju inte så att vi har världens bästa skola, världens bästa äldreomsorg, världens bästa barnomsorg eller världens bästa sjukvård. Och det finns människor som inte har någonting att göra, som inte vill något hellre än att ha ett ordentligt arbete. Jag tycker att det krävs planering, jag säger inte planekonomi, jag säger planerad ekonomi. Där man sammanför pengarna, uppgifterna och de som ska utföra dem.
   Han tror att lösningen på det här problemet är en utbyggd offentlig sektor där människor får arbete och människor gör ett arbete som kommer andra människor till glädje.

   - Jag stödjer mig på Johan Ehrenberg på tidningen på tidningen ETC, och flera av hans böcker, där han har visat att kostnaderna för att anställa människor i offentlig sektor är obetydligt högre än att ha människor gående arbetslösa, så statsfinansiellt vore det ingen stor sak. Däremot vore det en stor sak politiskt att ta ställning för detta, att skapa den stora offentliga sektorn istället för att förlita sig på de privata företagens välvilja som inte har visat sig vara så stor, avslutar Mikael Wiehe som säkert kommer att fortsätta att delta i vänsterkampen så länge han kan stå på benen.

   Han kommer att fortsätta att sprida sitt politiska budskap i många år till.


Festen på Gärdet

Man brukar säga att proggrörelsen inleddes med den första festen på Gärdet som gick av stapeln fredagen den 12 juni 1970.

   Musikfesten kom till på initiativ av Bo Anders Persson från Träd, gräs och stenar och blev den första samlade aktionen för rörelsen.


Den första festen på Gärdet var mycket välbesökt med tanke på att festen var dåligt omskriven och inte uppmärksammad alls i medierna. Detta mycket på grund av att festen på Gärdet egentligen inte ens skulle ha fått äga rum. De hade inte fått något tillstånd att arrangera festen trots ett flertal försök att ta sig igenom den politiska och kulturella byråkratin i Stockholm.


Men festen blev av trots förbudet. Förutom Träd, gräs och stenar så spelade grupper som Gläns över sjö och strand, Gudibrallan, Gunder Hägg (senare Blå Tåget), Arbete och Fritid, Bernt Staf och November på den första festen på Gärdet. Det var en kulturrevolution som mötte offentlighetens ljus på allvar för första gången. Det var något helt nytt som hände på Gärdet den där sommaren. Helt plötsligt stod det en hel rad grupper som sjöng drömmande sånger om naturen, glesbygdens avfolkning och om rätten till arbete. Det var den nya generationens grupper som spelade en originell musik med viktiga budskap som var ett alternativ till den ytliga och enformiga svensktoppsmusiken.

image3
Träd gräs och stenar live på Alternativfestivalen i Norrköping 2007,
37 år efter Festen på Gärdet. Bo Anders Persson till vänster i bild.

Men det var inte bara musik från de befintliga grupperna som stod på schemat; även lek för barnen var inplanerat. Det skulle vara en fest för alla. En härlig parantes är att de under förmiddagen spelade mestadels akustisk musik eftersom att de inte ville störa arbetarna på företagen i omgivningen. I programbladet från festen står dessutom något som var en av de viktigaste och mest typiska synsätten genom hela proggrörelsen. Det var från början en av grundtankarna med rörelsen, även om det på slutet inte visade sig vara realistiskt. I programbladet stod följande;


"hela tiden är det allmusik,

ta med instrument eller

ta med material du kan göra musik av;

tomma konservburkar, pinnar,

ståltråd och alla möjliga saker"

Just den mentaliteten var genomgående en central del av rörelsen; att alla kan spela musik. Man behövde inte vara en professionell musiker eller äga några korrekta instrument för att kunna uttrycka sig musikaliskt. Alla skulle spela själva och rörelsen skulle vara ett stort musikkollektiv där alla skulle kunna uttrycka sig med hjälp av musiken. På liknande sätt var inställningen till de politiska aktionerna, att man tillsammans kunde försätta berg, att ingenting var omöjligt.


Den första festen på Gärdet blev en framgång och följdes upp senare under sommaren då en andra fest på Gärdet genomfördes, denna gång ännu större och med en bättre organisation. Innan första festen hade man inte vetat att det fanns så många band med en sådan experimentell ljudbild och revolutionerande budskap och om det alls fanns någon efterfrågan efter sådan alternativ musik. Nu visste man det.


Den andra festen på Gärdet blev en kraftfull manifestation för den nya musiken och de grupper som deltog skrev för alltid in sig i historien. Skivbolaget Silence dokumenterade festen på ett dubbelalbum som var en av de absolut första proggskivorna och för många av grupperna var det första gången de var med på en platta. Ljudkvalitén på skivan är dessvärre inte speciellt hög men den är ett dokument på vad som utspelade sig under rörelsens första stapplande steg.


Proggens historia

Proggrörelsens första steg togs i samband med Festen på Gärdet 1970. Det var då rörelsen blev offentlig, en samlad rörelse.
   Men redan innan dess började det hända saker i musikvärlden.

   Beatles hade visat med sin platta Sgt Pepper att ingenting var omöjligt i inspelningsteknik och Bob Dylan gjorde låtar med texter som närmast liknade kortare noveller medan Jimi Hendrix visade upp ett experimentellt gitarrspel som världen tidigare aldrig hade skådat.
   I slutet av sextiotalet kom svallvågorna efter de internationella genombrotten till Sverige.


Det började hända märkliga saker i kulturlivet. Det kom instrumentala och experimentella grupper som exempelvis Hansson & Karlsson och Träd, gräs och stenar som försökte skapa musik på ett konstnärligt sätt och det kom grupper som inte alls hade någon egentlig musikalisk bildning som Blå Tåget och Gudibrallan och gav ut plattor. Man började sjunga på svenska igen efter ett sextiotal där alla grupperna ville vara Beatles. Pugh Rogefeldt, vars första skivor hamnar inom ramen för progg, gjorde den första rockplattan med svenska texter och Philemon Arthur and the Dung sjöng på skånska. Det blev accepterat att sjunga både på svenska och med en bred dialekt.


Det dök upp en massa band med musikaliska inriktningar som spretade åt alla möjliga håll och kanter. Grupper som Kebnekaise, Arbete och Fritid och Contact fick liv i folkmusiken och artister som Dan Berglund, Turid och Jan Hammarlund tog upp visan och gjorde sin egen grej av den. Över hela landet började det dyka upp olika fristående teatergrupper, som till exempel Nationalteatern, Narren och Fria Proteatern, som arbetade mycket med musik i sina framträdanden. Bluesen fick ett ansikte i form av bland annat Peps Persson och Rolf Wikström och det kom mängder av pop- och rockband som till exempel Nynningen och Hoola Bandoola Band.


Proggen vände på alla begrepp. Det fanns inte längre några gränser mellan olika konstformer utan man blandade musik, teater och konst på ett helt nytt sätt. Man tog bort de ramar som musiken tidigare hade haft och experimenterade med den. Allt var i rörelse samtidigt som det var en stor röra. Konst, mode, politik och musik blev ett.


Hela rörelsen genomsyrades av den så kallade spela-själv-andan. Det var en tanke som gick ut på att alla skulle spela musik själva och vara aktiva i kulturen. Man ville föra in kulturutövandet till det svenska folkhemmet. Grupper som Philemon Arthur and the Dung och Risken Finns var några av de främsta företrädarna för spela-själv-andan.

 

Rörelsens organ

Det började dyka upp musikforum över hela landet efter Gärdetfesten och snart fanns det ett musikforum i nästan alla svenska städer. Folkets Bio bildades med en ambition om att ge möjligheter till att visa filmer som var producerade på mindre bolag och Folketshusföreningar hjälpte till att täcka det stora behovet av lokaler där alla de nya grupperna kunde spela och där andra kulturevenemang anordnades.


Tidningen Musikens makt bildades 1973 och blev ett gemensamt forum och organ för proggrörelsen. Tidningen innehöll bland annat reportage och recensioner av proggskivor. Det fanns också plats för politik och röd propaganda. Det var olika aktörer inom rörelsen som skrev i Musikens makt. Det var här debatten fördes om hur kulturen skulle utformas och tidningen var en oerhört viktig del av rörelsen. Den gav rörelsen en identitet och gjorde att den kunde uppfattas som en samlad rörelse.


Det bildades många nya skivbolag där proggbanden kunde spela in sina plattor; MNW, Silence och Nacksving var några av dem. De progressiva skivbolagen fick en stor betydelse under proggrörelsen, det är dem vi har att tacka för att den unika musiken som skapades under perioden har kunnat bevaras, men de stod också i kontrast till varandra och det resulterade i flera politiska bråk.


De progressiva skivbolagen upprättade 1972 en gemensam distribution som fick namnet SAM-distribution. Men tre år senare fick SAM konkurrens av nybildade Plattlangarna från Göteborg, ett tecken på motsättningar inom rörelsen.


Folkets bio, SAM, Musikens makt och alla de andra organen i rörelsen bildades ungefär samtidigt i början av sjuttiotalet och blev den grund där proggrörelsen kunde stå på. Utan dem och det ovärderliga ideella arbetet som utfördes hade det inte blivit någon rörelse över huvud taget.

 

Viktiga händelser

Festen på Gärdet 1970 var det som inledde rörelsen och den blev ett återkommande evenemang under de följande åren. Men som så mycket annat inom rörelsen så blektes Gärdetfestens personlighet under åren. Visionen om att alla skulle spela själva som var så brinnande under de första festerna på Gärdet visade sig inte vara gångbar eftersom publiken enbart konsumerade musiken istället för att själv delta. Det bildades en spricka mellan de som brann för spela-själv-andan och de som ansåg att musiken borde utföras av musikerna. De sista festerna på Gärdet arrangerades av Sveriges Radio och då var hade evenemanget urvattnats, det var inte längre ideella krafter som arrangerade festen, det var inte längre en protest eller manifestation mot något utan snarare en slags nostalgiupplevelse på en plats där det en gång hade hänt något.


Men festen på Gärdet var inte den enda stora musikfesten som hade betydelse under musikrörelsen. Det var ständigt olika konserter, evenemang och festivaler. 1975 arrangerades en Alternativfestival i Stockholm som protest mot Schlager-EM som hölls i Sverige det året eftersom ABBA hade vunnit året innan. Anledningen till protesten var den stora summa pengar som Sveriges Radio skulle lägga på evenemanget, man var rädd att det skulle gå ut över kvalitén på radions övriga program. Alternativfestivalen blev ett samlande evenemang som knöt samman rörelsen. Den pågick under en hel vecka och bjöd på allt från okända grönländska grupper till den välkända engelska artisten Kevin Coyne. Även många av de svenska proggbanden spelade under festivalen.


Det var många stora demonstrationer under proggrörelsen. Under sjuttiotalet började nämligen industrierna på allvar flytta utomlands till länder där tillverkningen var billigare. Detta gjorde att arbetslösheten ökade och hoten om uppsägning ledde till oräkneliga demonstrationer och strejker som blev vardagsmat under den här perioden.


En av de mest kända demonstrationerna från rörelsen är Båstaddemonstrationen 1975 när Sverige mötte Chile i Davis Cup. När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen slutligen var inne. Klädda i skinnjackor och hjälmar marscherade de med påkar och andra tillhyggen mot arenan samtidigt som bussar från Stockholm fyllde Båstad med kampsjungande kulturaktivister och Hoola Bandoola Band sjöng låten Stoppa matchen från ett lastbilsflak.

 

Rörelsens motsättningar kommer upp till ytan

I mitten av sjuttiotalet blev klyftorna allt större inom rörelsen. De stora ambitionerna skar sig mot en verklighet som visade sig vara något annat. Man hade inom rörelsen återskapat det man själv hade kämpat mot som till exempel könsförtryck, makthierarkier och kommersiella tvång. När dessa problem kom upp till ytan visades rörelsens brister och svaghet.


Det fanns omkring sjuttiofem musikforum, ett femtiotal alternativa skivbolag och tre oberoende distributörer i Sverige i mitten av sjuttiotaket. Musikrörelsens stora expansion gjorde att de politiska partierna blev intresserade av rörelsen. Proggbandens låtar och budskap nådde långt fler personer än exempelvis en partitidning gjorde. De konfliktfyllda vänsterpartierna tog sig in i rörelsen genom att ordna musikfester och aktiviteter där rörelsens artister kunde spela och när de väl hade tagit sig in var det för sent att kasta ut dem.


Kommersialiseringen av rörelsen var en annan viktig orsak till splittringen. Det blev mer fokus på skivor på bekostnad av den levande musiken. Det blev svårt att hålla kvar den levande musiken i en central position. De som sålde skivor var de som hyllades i medierna och de fick därför lättare spelningar. Istället för att öka mångfalden av musikaliska inriktningar och grupper fokuserade man på de största grupperna. Att synas i medierna blev viktigare och viktigare och det gick inte jämnt ut med den okommersiella musik som hade funnits innan, det ideella arbetet ute i landets alla musikföreningar och organisationer hamnade i skuggan av de stora banden. I samma veva försvann kulturbidragen och förutsättningarna för levande musik försämrades ytterligare.


Också inom rörelsens organ blev det motsättningar. Skivbolagens verksamhet började knaka i fogarna. MNW hamnade i ekonomisk kris när ett danskt skivbolag som hade lånat stora summar av MNW gick i konkurs. MNW och SAM hade under hela rörelsen hjälpt små och fattiga skivbolag att komma igång med sin verksamhet i form av bland annat utrustning och ekonomiska bidrag, men nu när de själva hade stora skulder var det inte längre möjligt i samma utsträckning. När skivbolaget Nacksving bildades i Göteborg innebar det starten på en lång konflikt mellan Stockholm och Göteborg.

 

Storstadsbråken

Motsättningarna mellan Stockholm och Göteborg var från början en konflikt mellan två olika vänsterideologier. Efter att partiet KFML:s misslyckade riksdagsval 1970 delades partiet upp i en proletär och en intellektuell del; KFML(r) som fick sin bas i Göteborg och SKP som hade sitt hemvist i Stockholm. Det blev massor av konflikter mellan de två politiska lägren och de förde en kamp mot varandra istället för att gemensamt samarbeta mot kapitalism. De två partiernas bråk tog de med sig in i rörelsen när de väl hade nästlat sig in.

Konflikterna omöjliggjorde alla former av samarbete mellan Göteborg och Stockholm.

Det politiska läget skilde sig mycket mellan de två städerna. I Göteborg var det hamnstrejker ungefär samtidigt som Stockholms studenter ockuperade Kårhuset. Kårhusockupationen var en spontan aktion som spårade ur. Stockholmsstudenterna vällde ut på gatorna för att ockupera byggnader, men företaget blev tämligen misslyckat. De möttes av ett stort polisuppbåd som förhindrade fortsatta aktioner. Kårhusockupationen sågs mest som trams i Göteborg. Där hade de mer gemensamt till exempel med gruvarbetsstrejkerna.


Det fanns också skillnader mellan musikgrupper från de två städerna musikaliskt sätt. Stockholm hade mer flummiga och musikaliskt improviserande grupper som Träd, gräs och stenar och Kebnekajse medan Göteborg hade Nationalteatern och Nynningen som förespråkade rocken. Alla politiska bråken i rörelsens olika organ ledde till att relationerna mellan musikgrupperna från de två städerna blev mycket besvärliga. De kunde inte ens prata med varandra när situationen hade blivit tillräckligt infekterad.

 

Proggrörelsen föll samman

Liknande rörelser har funnits i andra länder och tidpunkter men den svenska proggrörelsen hade en ovanligt hög grad av organisering och en mångfald av organisationsformer.


Rörelsen bestod främst av unga människor. Både kvinnor och män, arbetarbarn och mellanklassbarn fanns representerande i rörelsen. Men de centrala positionerna dominerades precis som på alla andra delar av samhället av männen och mellanklassbarnen, trots att jämställdhet var en så viktig ståndpunkt i rörelsen. Det fanns flera olika sorters politiska tillhörigheter; Vietnamaktivister, socialister, kommunister, anarkister, gröna vågens naturromantiker och även svagare politiskt profilerade personer. Och självklart fanns det motsättningar mellan de olika politiska profileringarna, det är helt naturligt.


Rörelsen var en subkultur liknande den amerikanska hippierörelsen men skillnaden var proggrörelsens heterogenitet. Den innehöll alla stilar och genrer, inte bara en. Det var en rörelse som samlade en rad olika subkulturer bland svenska ungdomar.


En annan viktig orsak till rörelsens fall var tidens gång. Från början var de flesta runt 20 år men i slutet av sjuttiotalet närmade man sig trettioårssträcket. Man hade fått familj och hade inte samma lust till att fortsätta längre. Proggrörelsen hade gjort sitt och föll sönder. 1977 turnerade Tältprojektet runt om i landet och utgjorde kulmen på en epok. Det var en av magnifik avslutning på en rörelse som under drygt tio händelserika år förgyllde det svenska kulturlivet.


Vad är progg?

Progg är ett ord som ofta används nästan som ett skällsord av diverse konservativa recensenter, ett ord som får skivbolagsbossarna att rynka på näsan och fnysa med avsmak, ett ord som få egentligen vet betydelsen av.
   Och det är egentligen inte så konstigt.
   Progg är nämligen ett väldigt komplext ord, det har så  många sidor och så mycket innehåll.  Kanske  är det just därför ordet har fått en sådan negativ klang? För att det är så flummigt, så svårt att ta till sig, så okänt.
   Jag ska göra mitt bästa för att reda ut begreppet.

Proggen var den folkrörelse som pågick mellan några år i slutet av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet. Det var en rörelse som innehöll musik utan motsvarighet någon annanstans, en experimentell och alternativ musik som ofta hade samhällskritiska och revolutionerande budskap. Proggmusiken utgjorde ett alternativ till de kommersiella banden och skivbolagen. Den var ett alternativ till svensktoppsmusiken och topplistorna och var en del av den vänsterkamp som formerades under sjuttiotalet. Proggmusik är inte en specifik genre utan innefattar alla möjliga musikstilar i en salig blandning. Det fanns allt från blues, pop, rock och visa till jazz, folkmusik och den mest utflippade instrumentalmusiken inom proggen.


Under sjuttiotalet definierades ofta musiken beroende på vilket skivbolag gruppen tillhörde. Om man spelade in sina skivor på skivbolag som MNW, Silence, Nacksving eller Proletärkultur som var så kallade progressiva skivbolag så var man ett proggband. Om man däremot spelade in sina plattor på Polar så var man det inte. Det finns givetvis undantag som till exempel Peps Persson som spelade in sina skivor på Sonet och John Holm som spelade in sina skivor på Metronome men som ändå tillhörde proggrörelsen. Det var också ett krav från skivbolagens sida att artisterna skulle ha ett eget band. De progressiva skivbolagen ville inte ha studiomusiker. Det var därför bland annat Ulf Lundell inte blev en del av rörelsen, han vände sig till ett av de progressiva skivbolag som inte ville anlita studiomusiker. Istället hamnade han på ett kommersiellt skivbolag och blev utanför proggrörelsen.


Generellt har proggmusiken sin hemvist under de åren proggrörelsen varade, det vill säga någon gång mellan 1967-1979, men det finns även exempel på grupper som kom efter proggrörelsens fall som spelar en musik som hamnar inom ramen för progg. Det finns flera exempel på grupper eller artister som spelar en så kallad modern progg eller nyprogg. De är artister som inte har som sin främsta ambition att tjäna en massa miljoner eller sola sig i rampljuset. Det är artister som vill berätta något med de medel de har till förfogande och på sitt eget vis. Det behöver inte vara musikaliskt korrekt eller speciellt avancerat, det är budskapet som betyder något. Och det är också därför nästan alla proggare sjöng på svenska, för att budskapet skulle nå fram så lätt som möjligt.


Men det är inte heller så att all politisk musik är progg. Alla proggbanden skrev inte politiska texter även om många gjorde det. Däremot var många av texterna skildringar av samhället i alla dess beståndsdelar. Även om de gamla vissångarna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och punkbandet Ebba Grön med Joakim Thåström i spetsen som tog över efter proggrörelsens fall i högsta grad var politiska så var ingen av dessa progg. De tillhör en annan tid och en annan genration.

 

Proggrörelsen var inte en musikstil, den var en kulturell folkrörelse och alla de alternativa synsätt och idéer som fick genomslag under de händelserika proggåren var en del av rörelsen. Den innehöll inte bara musik, utan även experimentella konstformer, poesi, teater, tidningar, musikforum, film och nya synsätt på kost och sätt att leva.


proggblogg

För ungefär en vecka sedan kom jag hem från Alternativfestivalen i Norrköping, en fantastisk tvådagarsfestival med oförglömliga musikupplevelser. Att få se sina hjältar från sjuttiotalets musikrörelse stå där, livs levande och hur bra som helst, 37 år efter Festen på Gärdet var något jag inte trodde att jag skulle få uppleva. Jag hoppas att det blir ett återkommande evenemang, som jag tror kan få stor betydelse för kulturen i Sverige om det får vidareutvecklas. Det behövs ett tydligt alternativ gentemot kommersen, mot massproducerad plastmusik, mot moderaternas Sverige.

Jag träffade Jan Hammarlund under festivalen och vi hade ett kort samtal angående mitt projektarbete under gymnasiet. Jag gjorde då en bok/tidning tillsammans med min vän Kenny Johansson om proggrörelsen och dess spegling i tvåtusentalet och intervjuade förutom Jan Hammarlund bland annat Ulf Dageby, Mikael Wiehe och Mattias Alkberg. Jan berättade att han hade försökt få kontakt med mig via e-post eftersom han var intresserad av att få med min artikel om honom på sin hemsida, och då slog det mig att det kanske finns ett intresse, för fler än de 7-8 personer som fick varsitt exemplar av tidningen, att läsa det jag skrev.

Jag kommer därför att publicera ett gäng artiklar om proggens historia, Festen på Gärdet, Tältprojektet, en rad intervjuer med proggrörelsens frontpersoner samt en jämförelse med dagens samhälle och politiskt engagerade artister i tvåtusentalet.

Hoppas att det blir en trevlig läsning!

RSS 2.0