Tältprojektet - Vi äro tusenden

Mellan maj och september 1977 turnerade en märklig ensemble genom Sverige. Nästan hundra personer från några av de kändaste progg- och teatergrupperna bjöd på en fyra timmar lång teaterföreställning om arbetarklassens historia från 1879 till nutiden.

   Föreställningen hette Tältprojektet, och blev en mäktig avslutning på en epok.

 

Till evenemangen hade de köpt norra Europas största cirkustält och sammanlagt såg nästan 100 000 personer föreställningen och ännu fler kunde senare ta del av den via det dubbelalbum med musik från föreställningen som spelades in under turnén och med hjälp av filmen om Tältprojektet som gjordes av Christina Olofsson och Göran du Rées.

   Nationalteatern var initiativtagare till projektet och med sig fick de musikgruppen Nynningen och teatergrupperna Narren, Oktober och Tidningsteatern. Dessutom blev frilansande skådespelare som exempelvis Sven Wollter, Johannes Brost och Sonja Lund viktiga delar av projektet och tilldelades stora roller. Att de dessutom ofta hade familjer med sig när de reste runt bidrog ytterligare till att gruppen blev ett mäktigt följe.

   Tältprojektet fick mycket litet stöd från staten och kulturella institutioner till att genomföra föreställningen. Istället anordnade man stödspelningar där både musikgrupperna från Tältprojektet och andra proggband spelade gratis till förmån för projektet och dessutom startade man en insamling där folk skänkte pengar. En viktig förutsättning var också att lokala musikföreningar och engagerade personer kunde komma och hjälpa till på plats när Tältprojektet äntrade en ny stad. De behövdes till att resa tältet, sälja biljetter och allt annat som behövdes.

 

Projektet drar igång

1976 samlades de olika musik- och teatergrupperna på Hindåsgården där man hade ett stort seminarium. Man tog dit historiker och forskare som föreläste om arbetarklassen och dess historia med syfte att alla skulle ha samma grund att stå på när man skulle skapa föreställningen.

   Ungefär 100 år av arbetarklasshistoria skulle gestaltas under en enda föreställning och det blev självklart en stor utmaning. De hade alla olika erfarenheter och det fanns skillnader mellan såväl politiska ståndpunkter, vissa var revolutionärer medan andra hade en mer försiktig politisk profil på vänsterkanten, som uppfattningar om konstnärliga uttryck. Teatermässigt var de överrens om att man ville göra en experimentell form, man ville göra något nytt.

   De största konflikterna uppstod i skapandet av musiken. Det fanns två läger i orkestern, den ena var musikerna från Nationalteatern som förespråkade rockmusik och den andra gruppen med Christer Boustedt i spetsen var mer inriktade på jazz. Resultatet blev en blandning av de olika genrerna som i slutändan blev väldigt lyckad. Men man fick kompromissa mycket och det var många hårda ord på vägen.

  Tältprojektet arbetssätt var väldigt demokratiskt. De hade stormötet och bestämde allting tillsammans. Denna process var givetvis oerhört tung och tidskrävande men samtidigt nödvändig och så typisk för hela tidsandan under sjuttiotalet.

 

Natten på Gärdet

Men det var inte bara i det kreativa skapandet som det uppstod problem för Tältprojektet, även yttre faktorer vållade bekymmer och själva tältet bidrog till de största problemen. Första gången de reste tältet tog det 2 dygn. De trodde aldrig att de skulle klara av en hel turné. Men övning ger färdighet och i slutet tog det bara 3-4 timmar.

   En natt när tältet stod på Gärdet i Stockholm blåste det upp till kraftig storm. Tältet flammade som en stor låga i luften och medlemmarna kämpade förgäves med att försöka plocka ned det så snabbt som möjligt, men det var en långsam process. I gryningen när vinden hade avtagit låg tältet i trasor på marken. Människorna grät ut sin förtvivlan. De var förstås övertygade att turnén var slut.

  Nyheten spreds i medierna och på radion och efter några timmar började det hända märkliga saker ute på Gärdet. Folk vallfärdade ut på Gärdet från Stockholm och erbjöd sig att hjälpa till och sömmerskor tog med sig sina symaskiner ut på Gärdet och lappade ihop det sönderrivna tältet. Man var tvungna att ställa in föreställningen den kvällen, men kvällen därpå spelade man. Den händelsen på Gärdet är så typisk för proggrörelsen, den där inställningen att ingenting är omöjligt, att man tillsammans kunde försätta berg.

 

En epok tar slut

Genom hela pjäsen fick man följa en kvinna vid namn Ellen, från födseln till ålderns höst. Detta gjorde att det fanns plats för både personliga och mer närgångna scener och de storslagna politiska händelserna. Talscener varvades med musikstycken och stora röda fanor med strejker.

   Totta Näslund hade en viktig roll i pjäsen. Hans rollkaraktär var en blind tiggare, som trots att han inte kunde se ofta kunde uppfatta saker mycket tydligare än andra och hade förmågan att se in i framtiden. Han bidrog också med sin formidabla sångröst. Musikstycken Aldrig mera krig som komponerades av Ulf Dageby med Totta som sångare är något av det mäktigaste som någonsin har presterats i en svensk teaterföreställning och det storslagna finalnumret Vi äro tusenden sammanfattar arbetarklassens strävanden genom åren på ett lysande sätt.

   Tältprojektet väckte uppmärksamhet med sin uppkäftighet och sina stora gester med röda fanor. Det var en kulturpolitisk styrkedemonstration av aldrig tidigare skådat slag som visades upp. Tältprojektet var kulmen på en epok och var det sista stora krafttaget innan proggrörelsen slutligen föll samman. Samma år kom punken till Sverige och det talades allt oftare om kris, inte bara för kapitalism, utan också för vänsterrörelsen. Tältprojektet var en grandios final på en folkrörelse som för alltid kommer att ha en speciell plats i den svenska kulturhistorien.

Kommentarer
Postat av: bosse felin

lysande föreställning jag var där på gärdet bosse 1949

2007-11-10 @ 18:10:44
Postat av: Tomas Hörtin

Utmärkt sammanfattning. Såg föreställningen i Göteborg, måste ha varit i början av maj. Stor upplevelse.

Man kan undra var alla tusenden tog vägen...

2008-08-29 @ 13:17:01
Postat av: anders börjesson

De finns kvar, lever vidare i väntan på nästa väckelse...

2013-07-20 @ 23:01:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0