proggblogg

Proggrörelsens första steg togs i samband med Festen på Gärdet 1970. Det var då rörelsen blev offentlig, en samlad rörelse.
   Men redan innan dess började det hända saker i musikvärlden.

   Beatles hade visat med sin platta Sgt Pepper att ingenting var omöjligt i inspelningsteknik och Bob Dylan gjorde låtar med texter som närmast liknade kortare noveller medan Jimi Hendrix visade upp ett experimentellt gitarrspel som världen tidigare aldrig hade skådat.
   I slutet av sextiotalet kom svallvågorna efter de internationella genombrotten till Sverige.

Det började hända märkliga saker i kulturlivet. Det kom instrumentala och experimentella grupper som exempelvis Hansson & Karlsson och Träd, gräs och stenar som försökte skapa musik på ett konstnärligt sätt och det kom grupper som inte alls hade någon egentlig musikalisk bildning som Blå Tåget och Gudibrallan och gav ut plattor. Man började sjunga på svenska igen efter ett sextiotal där alla grupperna ville vara Beatles. Pugh Rogefeldt, vars första skivor hamnar inom ramen för progg, gjorde den första rockplattan med svenska texter och Philemon Arthur and the Dung sjöng på skånska. Det blev accepterat att sjunga både på svenska och med en bred dialekt.

Det dök upp en massa band med musikaliska inriktningar som spretade åt alla möjliga håll och kanter. Grupper som Kebnekaise, Arbete och Fritid och Contact fick liv i folkmusiken och artister som Dan Berglund, Turid och Jan Hammarlund tog upp visan och gjorde sin egen grej av den. Över hela landet började det dyka upp olika fristående teatergrupper, som till exempel Nationalteatern, Narren och Fria Proteatern, som arbetade mycket med musik i sina framträdanden. Bluesen fick ett ansikte i form av bland annat Peps Persson och Rolf Wikström och det kom mängder av pop- och rockband som till exempel Nynningen och Hoola Bandoola Band.

Proggen vände på alla begrepp. Det fanns inte längre några gränser mellan olika konstformer utan man blandade musik, teater och konst på ett helt nytt sätt. Man tog bort de ramar som musiken tidigare hade haft och experimenterade med den. Allt var i rörelse samtidigt som det var en stor röra. Konst, mode, politik och musik blev ett.

Hela rörelsen genomsyrades av den så kallade spela-själv-andan. Det var en tanke som gick ut på att alla skulle spela musik själva och vara aktiva i kulturen. Man ville föra in kulturutövandet till det svenska folkhemmet. Grupper som Philemon Arthur and the Dung och Risken Finns var några av de främsta företrädarna för spela-själv-andan.

 

Rörelsens organ

Det började dyka upp musikforum över hela landet efter Gärdetfesten och snart fanns det ett musikforum i nästan alla svenska städer. Folkets Bio bildades med en ambition om att ge möjligheter till att visa filmer som var producerade på mindre bolag och Folketshusföreningar hjälpte till att täcka det stora behovet av lokaler där alla de nya grupperna kunde spela och där andra kulturevenemang anordnades.

Tidningen Musikens makt bildades 1973 och blev ett gemensamt forum och organ för proggrörelsen. Tidningen innehöll bland annat reportage och recensioner av proggskivor. Det fanns också plats för politik och röd propaganda. Det var olika aktörer inom rörelsen som skrev i Musikens makt. Det var här debatten fördes om hur kulturen skulle utformas och tidningen var en oerhört viktig del av rörelsen. Den gav rörelsen en identitet och gjorde att den kunde uppfattas som en samlad rörelse.

Det bildades många nya skivbolag där proggbanden kunde spela in sina plattor; MNW, Silence och Nacksving var några av dem. De progressiva skivbolagen fick en stor betydelse under proggrörelsen, det är dem vi har att tacka för att den unika musiken som skapades under perioden har kunnat bevaras, men de stod också i kontrast till varandra och det resulterade i flera politiska bråk.

De progressiva skivbolagen upprättade 1972 en gemensam distribution som fick namnet SAM-distribution. Men tre år senare fick SAM konkurrens av nybildade Plattlangarna från Göteborg, ett tecken på motsättningar inom rörelsen.

Folkets bio, SAM, Musikens makt och alla de andra organen i rörelsen bildades ungefär samtidigt i början av sjuttiotalet och blev den grund där proggrörelsen kunde stå på. Utan dem och det ovärderliga ideella arbetet som utfördes hade det inte blivit någon rörelse över huvud taget.

 

Viktiga händelser

Festen på Gärdet 1970 var det som inledde rörelsen och den blev ett återkommande evenemang under de följande åren. Men som så mycket annat inom rörelsen så blektes Gärdetfestens personlighet under åren. Visionen om att alla skulle spela själva som var så brinnande under de första festerna på Gärdet visade sig inte vara gångbar eftersom publiken enbart konsumerade musiken istället för att själv delta. Det bildades en spricka mellan de som brann för spela-själv-andan och de som ansåg att musiken borde utföras av musikerna. De sista festerna på Gärdet arrangerades av Sveriges Radio och då var hade evenemanget urvattnats, det var inte längre ideella krafter som arrangerade festen, det var inte längre en protest eller manifestation mot något utan snarare en slags nostalgiupplevelse på en plats där det en gång hade hänt något.

Men festen på Gärdet var inte den enda stora musikfesten som hade betydelse under musikrörelsen. Det var ständigt olika konserter, evenemang och festivaler. 1975 arrangerades en Alternativfestival i Stockholm som protest mot Schlager-EM som hölls i Sverige det året eftersom ABBA hade vunnit året innan. Anledningen till protesten var den stora summa pengar som Sveriges Radio skulle lägga på evenemanget, man var rädd att det skulle gå ut över kvalitén på radions övriga program. Alternativfestivalen blev ett samlande evenemang som knöt samman rörelsen. Den pågick under en hel vecka och bjöd på allt från okända grönländska grupper till den välkända engelska artisten Kevin Coyne. Även många av de svenska proggbanden spelade under festivalen.

Det var många stora demonstrationer under proggrörelsen. Under sjuttiotalet började nämligen industrierna på allvar flytta utomlands till länder där tillverkningen var billigare. Detta gjorde att arbetslösheten ökade och hoten om uppsägning ledde till oräkneliga demonstrationer och strejker som blev vardagsmat under den här perioden.

En av de mest kända demonstrationerna från rörelsen är Båstaddemonstrationen 1975 när Sverige mötte Chile i Davis Cup. När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen slutligen var inne. Klädda i skinnjackor och hjälmar marscherade de med påkar och andra tillhyggen mot arenan samtidigt som bussar från Stockholm fyllde Båstad med kampsjungande kulturaktivister och Hoola Bandoola Band sjöng låten Stoppa matchen från ett lastbilsflak.

 

Rörelsens motsättningar kommer upp till ytan

I mitten av sjuttiotalet blev klyftorna allt större inom rörelsen. De stora ambitionerna skar sig mot en verklighet som visade sig vara något annat. Man hade inom rörelsen återskapat det man själv hade kämpat mot som till exempel könsförtryck, makthierarkier och kommersiella tvång. När dessa problem kom upp till ytan visades rörelsens brister och svaghet.

Det fanns omkring sjuttiofem musikforum, ett femtiotal alternativa skivbolag och tre oberoende distributörer i Sverige i mitten av sjuttiotaket. Musikrörelsens stora expansion gjorde att de politiska partierna blev intresserade av rörelsen. Proggbandens låtar och budskap nådde långt fler personer än exempelvis en partitidning gjorde. De konfliktfyllda vänsterpartierna tog sig in i rörelsen genom att ordna musikfester och aktiviteter där rörelsens artister kunde spela och när de väl hade tagit sig in var det för sent att kasta ut dem.

Kommersialiseringen av rörelsen var en annan viktig orsak till splittringen. Det blev mer fokus på skivor på bekostnad av den levande musiken. Det blev svårt att hålla kvar den levande musiken i en central position. De som sålde skivor var de som hyllades i medierna och de fick därför lättare spelningar. Istället för att öka mångfalden av musikaliska inriktningar och grupper fokuserade man på de största grupperna. Att synas i medierna blev viktigare och viktigare och det gick inte jämnt ut med den okommersiella musik som hade funnits innan, det ideella arbetet ute i landets alla musikföreningar och organisationer hamnade i skuggan av de stora banden. I samma veva försvann kulturbidragen och förutsättningarna för levande musik försämrades ytterligare.

Också inom rörelsens organ blev det motsättningar. Skivbolagens verksamhet började knaka i fogarna. MNW hamnade i ekonomisk kris när ett danskt skivbolag som hade lånat stora summar av MNW gick i konkurs. MNW och SAM hade under hela rörelsen hjälpt små och fattiga skivbolag att komma igång med sin verksamhet i form av bland annat utrustning och ekonomiska bidrag, men nu när de själva hade stora skulder var det inte längre möjligt i samma utsträckning. När skivbolaget Nacksving bildades i Göteborg innebar det starten på en lång konflikt mellan Stockholm och Göteborg.

 

Storstadsbråken

Motsättningarna mellan Stockholm och Göteborg var från början en konflikt mellan två olika vänsterideologier. Efter att partiet KFML:s misslyckade riksdagsval 1970 delades partiet upp i en proletär och en intellektuell del; KFML(r) som fick sin bas i Göteborg och SKP som hade sitt hemvist i Stockholm. Det blev massor av konflikter mellan de två politiska lägren och de förde en kamp mot varandra istället för att gemensamt samarbeta mot kapitalism. De två partiernas bråk tog de med sig in i rörelsen när de väl hade nästlat sig in.

Konflikterna omöjliggjorde alla former av samarbete mellan Göteborg och Stockholm.

Det politiska läget skilde sig mycket mellan de två städerna. I Göteborg var det hamnstrejker ungefär samtidigt som Stockholms studenter ockuperade Kårhuset. Kårhusockupationen var en spontan aktion som spårade ur. Stockholmsstudenterna vällde ut på gatorna för att ockupera byggnader, men företaget blev tämligen misslyckat. De möttes av ett stort polisuppbåd som förhindrade fortsatta aktioner. Kårhusockupationen sågs mest som trams i Göteborg. Där hade de mer gemensamt till exempel med gruvarbetsstrejkerna.

Det fanns också skillnader mellan musikgrupper från de två städerna musikaliskt sätt. Stockholm hade mer flummiga och musikaliskt improviserande grupper som Träd, gräs och stenar och Kebnekajse medan Göteborg hade Nationalteatern och Nynningen som förespråkade rocken. Alla politiska bråken i rörelsens olika organ ledde till att relationerna mellan musikgrupperna från de två städerna blev mycket besvärliga. De kunde inte ens prata med varandra när situationen hade blivit tillräckligt infekterad.

 

Proggrörelsen föll samman

Liknande rörelser har funnits i andra länder och tidpunkter men den svenska proggrörelsen hade en ovanligt hög grad av organisering och en mångfald av organisationsformer.

Rörelsen bestod främst av unga människor. Både kvinnor och män, arbetarbarn och mellanklassbarn fanns representerande i rörelsen. Men de centrala positionerna dominerades precis som på alla andra delar av samhället av männen och mellanklassbarnen, trots att jämställdhet var en så viktig ståndpunkt i rörelsen. Det fanns flera olika sorters politiska tillhörigheter; Vietnamaktivister, socialister, kommunister, anarkister, gröna vågens naturromantiker och även svagare politiskt profilerade personer. Och självklart fanns det motsättningar mellan de olika politiska profileringarna, det är helt naturligt.

Rörelsen var en subkultur liknande den amerikanska hippierörelsen men skillnaden var proggrörelsens heterogenitet. Den innehöll alla stilar och genrer, inte bara en. Det var en rörelse som samlade en rad olika subkulturer bland svenska ungdomar.

En annan viktig orsak till rörelsens fall var tidens gång. Från början var de flesta runt 20 år men i slutet av sjuttiotalet närmade man sig trettioårssträcket. Man hade fått familj och hade inte samma lust till att fortsätta längre. Proggrörelsen hade gjort sitt och föll sönder. 1977 turnerade Tältprojektet runt om i landet och utgjorde kulmen på en epok. Det var en av magnifik avslutning på en rörelse som under drygt tio händelserika år förgyllde det svenska kulturlivet.