Vad är progg?

Progg är ett ord som ofta används nästan som ett skällsord av diverse konservativa recensenter, ett ord som får skivbolagsbossarna att rynka på näsan och fnysa med avsmak, ett ord som få egentligen vet betydelsen av.
   Och det är egentligen inte så konstigt.
   Progg är nämligen ett väldigt komplext ord, det har så  många sidor och så mycket innehåll.  Kanske  är det just därför ordet har fått en sådan negativ klang? För att det är så flummigt, så svårt att ta till sig, så okänt.
   Jag ska göra mitt bästa för att reda ut begreppet.

Proggen var den folkrörelse som pågick mellan några år i slutet av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet. Det var en rörelse som innehöll musik utan motsvarighet någon annanstans, en experimentell och alternativ musik som ofta hade samhällskritiska och revolutionerande budskap. Proggmusiken utgjorde ett alternativ till de kommersiella banden och skivbolagen. Den var ett alternativ till svensktoppsmusiken och topplistorna och var en del av den vänsterkamp som formerades under sjuttiotalet. Proggmusik är inte en specifik genre utan innefattar alla möjliga musikstilar i en salig blandning. Det fanns allt från blues, pop, rock och visa till jazz, folkmusik och den mest utflippade instrumentalmusiken inom proggen.


Under sjuttiotalet definierades ofta musiken beroende på vilket skivbolag gruppen tillhörde. Om man spelade in sina skivor på skivbolag som MNW, Silence, Nacksving eller Proletärkultur som var så kallade progressiva skivbolag så var man ett proggband. Om man däremot spelade in sina plattor på Polar så var man det inte. Det finns givetvis undantag som till exempel Peps Persson som spelade in sina skivor på Sonet och John Holm som spelade in sina skivor på Metronome men som ändå tillhörde proggrörelsen. Det var också ett krav från skivbolagens sida att artisterna skulle ha ett eget band. De progressiva skivbolagen ville inte ha studiomusiker. Det var därför bland annat Ulf Lundell inte blev en del av rörelsen, han vände sig till ett av de progressiva skivbolag som inte ville anlita studiomusiker. Istället hamnade han på ett kommersiellt skivbolag och blev utanför proggrörelsen.


Generellt har proggmusiken sin hemvist under de åren proggrörelsen varade, det vill säga någon gång mellan 1967-1979, men det finns även exempel på grupper som kom efter proggrörelsens fall som spelar en musik som hamnar inom ramen för progg. Det finns flera exempel på grupper eller artister som spelar en så kallad modern progg eller nyprogg. De är artister som inte har som sin främsta ambition att tjäna en massa miljoner eller sola sig i rampljuset. Det är artister som vill berätta något med de medel de har till förfogande och på sitt eget vis. Det behöver inte vara musikaliskt korrekt eller speciellt avancerat, det är budskapet som betyder något. Och det är också därför nästan alla proggare sjöng på svenska, för att budskapet skulle nå fram så lätt som möjligt.


Men det är inte heller så att all politisk musik är progg. Alla proggbanden skrev inte politiska texter även om många gjorde det. Däremot var många av texterna skildringar av samhället i alla dess beståndsdelar. Även om de gamla vissångarna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och punkbandet Ebba Grön med Joakim Thåström i spetsen som tog över efter proggrörelsens fall i högsta grad var politiska så var ingen av dessa progg. De tillhör en annan tid och en annan genration.

 

Proggrörelsen var inte en musikstil, den var en kulturell folkrörelse och alla de alternativa synsätt och idéer som fick genomslag under de händelserika proggåren var en del av rörelsen. Den innehöll inte bara musik, utan även experimentella konstformer, poesi, teater, tidningar, musikforum, film och nya synsätt på kost och sätt att leva.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0